Hälsosvepet Facebook ad: “Vi har provat det vi kan”

About this ad

Meta Ad Library ID

1007095855580748

Platforms

Facebook, Instagram, Messenger and Threads

Relaunches

2

EU reach

31,730

Niche

Coaching & Personal Growth

How we count

Ad text

Förra hösten gick jag till min sömnspecialist på Karolinska. Jag hade 11 års sömn-journal i hand. Han läste igenom medan jag väntade. Sen tittade han upp och sa nåt jag aldrig kommer förlåta honom för. "Vi har provat det vi kan. Du får försöka ta tag i ditt liv. Vissa människor svarar bara inte på sömnmedicin." Att försöka ta tag i mitt liv. Att inte svara på medicin. Jag är jurist. På Mannheimer Swartling. Jag har stämt företag för flera miljarder. Jag har inte tappat tag i livet. Jag gick ut från hans rum, satte mig i bilen på parkeringen, och satt där i fyrtio minuter. Inte gråtande. Tänkande. Jag hade redan sett den här filmen en gång. Jag hade sett den förstöra min mor under tolv år. Och jag tänkte inte sitta på en sömnspecialist-mottagning var sjätte månad och bli monitorerad medan samma sak hände mig. Men först ska jag berätta vad jag såg. För om din mor eller mormor hade samma resa, så vet du redan delar av den här historien. Och delarna du inte vet är dom som kommer att göra dig rasande. Min mor var den skarpaste kvinnan jag nånsin känt. Hon var redovisningschef på Skanska i 23 år. Hon kom ihåg varje kollegas födelsedag. Hon kunde säga vad hon hade på sig på sin systers bröllop 1972 och vilken låt som spelade när min pappa friade. Det första tecknet var så litet att jag skäms över att jag skrattade åt det. Hon ringde mig en tisdag. Berättade en historia om nåt som hänt på kören. Jag sa "mamma, du berättade det där igår". Det blev tyst. Sen sa hon "gjorde jag?" med en liten röst som inte lät som henne. Vi kallade det senior-momenten. Vi skämtade om det. Hon skämtade om det. Två år senare skämtade ingen. Orden började försvinna. Hon pratade och bara stannade. Mitt i meningen. Du kunde se hur hon letade. Ordet låg där och hon kunde inte nå det. Hon viftade med handen och sa "ja, ni vet vad jag menar" och vi fyllde i ordet och gick vidare som om det var ingenting. Det var inte ingenting. Sen började maskeringen. Och den delen är den som gör mest ont att tänka tillbaka på. Hon hade lappar. Överallt. Gula post-it-lappar på kylskåpet. På badrumsspegeln. På instrumentbrädan i bilen. Hon ringde mig och frågade om mitt namn innan hon ringde min bror, för hon var rädd att blanda ihop oss. Hon kom alltid 20 minuter tidigt till varje familjesammankomst så hon hann observera vem som var där innan hon behövde säga deras namn. Min mor. Kvinnan som mindes varje kund på Skanska i 23 år. Bluffade sig fram genom samtal för att hon var livrädd att åka fast. Hennes läkare sa att det var normalt åldrande. Att hon skulle hålla sig mentalt aktiv. Att hon skulle göra korsord. Hon gjorde korsord varje morgon i tre år. Hennes hjärna blev sämre. Dom körde tester. "Lindrig kognitiv störning." Skrev ut Aricept. 1 200 kronor i månaden. Det gjorde ingenting. Hon lämnade spisen på. Inte en gång. Regelbundet. Min bror hittade köket fullt av rök och en kastrull bränd fast vid plattan. Min mor satt i vardagsrummet. Hon mindes inte att hon satt på den. Hon körde vilse på vägen till kören. En sträcka hon kört varje torsdag i tjugo år. Hon ringde mig från en parkering i Solna gråtande för att hon inte visste var hon var. Och så jul-helgen för åtta år sen. Hon tittade på min son, hennes barnbarn, tolv år gammal, han som hon kallat sin "lilla skugga" för att han följt henne överallt. Hon tittade på honom och sa "och vem är den här fina pojken?". Hon kände inte igen honom. Min son tittade på mig. Jag glömmer aldrig hans ansikte. Han förstod inte vad som just hade hänt. Han visste bara att hans mormor tittade på honom som på en främling. Jag gick på toaletten och kom inte ut på en lång stund. Fyra månader senare flyttade hon in på Solhem-äldreboendet i Bromma. Kvinnan som uppfostrat tre barn och drivit ekonomi för Skanska och aldrig glömt ett enda nummer. Satt i ett rum med en sköterska som tittade till henne två gånger per dag. Hon bodde där i tre år. Vissa besök kände hon igen oss. Vissa gjorde hon inte. Sista året kände hon mestadels inte igen oss. Hon dog en onsdag morgon. Sköterskorna sa att hon var fridfull. Jag vet inte vad fridfull betyder när man inte känt igen sina egna barn på åtta månader. Hon var 74. Jag var 47 när hon dog. Och jag bar med mig två saker från den erfarenheten. Det första var en sorg så tung att jag inte kunde prata om henne på ett år. Det andra var en skräck. För jag visste att vad det än var som tagit hennes hjärna, det fanns i min också. Det är därför jag gjorde 23andMe-testet i fjol. Inte för att jag ville veta. För att jag behövde veta om jag skulle slåss eller om jag skulle göra det min mor gjort. Korsord och läkarbesök och "kom tillbaka om sex månader" tills det inte fanns nåt att komma tillbaka med. Testet bekräftade vad jag redan kände i mina ben. Förhöjd risk. APOE4-genvarianten. Den som gör hjärnan extra sårbar för exakt den typ av skada som förstörde min mor. Och här är grejen ingen pratar om i Sverige. Christian Benedict, sömnforskaren på Uppsala, har publicerat data som visar att kronisk sömnbrist över tio år ökar risken för Alzheimer's med ungefär 40 procent. För nån med APOE4 är siffran värre. Jag har inte sovit ordentligt på 11 år. Jag visste att klockan tickade. Så jag gjorde det dom sa. Sedix. Valerina Forte. Lergigan. Propavan när jag inte kunde sova alls. Mirtazapin i fyra månader, jag gick upp 9 kilo och slutade. Atarax. Stilnoct vid behov i 18 månader tills jag började bli rädd att jag inte kunde sova utan dom. Jag trappade ner under handledning av en privat psykiater i Östermalm, 2 400 kronor sessionen, åtta sessioner. Nu står jag på Theralen + magnesium + Circadin. Jag sover 4-6 timmar per natt. KBT-i via 1177, 12 sessioner, gav noll. Sömnpodden från avsnitt 1 till nu. Hela Christian Benedicts bok. Fyra andra sömnböcker. Mindfulness-app, 99 kronor i månaden i två år. Ett tyngd-täcke för 1 850 kronor. En sömntracker-ring för 3 200 kronor som varje morgon bekräftade samma siffra. Djupsömn 28 minuter. Cirka 23 000 kronor på sömn-relaterade köp dom senaste 11 åren. Plus alla receptmedicin-kostnader. Plus alla läkarbesök. Plus alla timmar. Tre månader på Theralen + magnesium + Circadin. Och jag vaknade fortfarande 02:30. Tappade fortfarande ord mitt i meningar i förhandlingsrummet. Stod fortfarande i Hemköp och stirrade på hyllan för att jag inte mindes vad jag kommit för. Maskerade fortfarande. Skrev fortfarande lappar. Jag gjorde exakt vad min mor hade gjort. Och fick exakt samma resultat. Det var där jag blev arg. För ingen, inte en läkare i 11 år av min egen sömnlöshet, ingen sömnspecialist, ingen psykiater, hade nånsin sagt "kanske ska vi titta på VARFÖR du inte sover istället för att skriva ut en ny tablett". Varför funkade det inte? Jag behövde veta. Inte det medicinska svar dom ger för att tysta dig. Det riktiga svaret. Så jag satte mig och researchade. Jag är jurist. Jag kan research. Jag tog två veckors semester, ringde min son och sa att jag inte var nåbar på mejl, och jag läste. Forskningstidskrifter. PubMed. Cochrane-databasen. Internetmedicin. Och det jag hittade är så enkelt att det är ännu mer oförlåtligt att ingen sagt det till min mor. När du sväljer magnesium eller melatonin eller Stilnoct sker två saker. Det första: substansen går genom magen och bryts ner av magsyran. Bara en bråkdel når blodet. Det andra: det som når blodet peakar inom 60-90 minuter och kraschar inom fyra timmar. Du somnar på toppen och vaknar i dalen. Det är därför du vaknar 02:30. Det är därför Stilnoct slutar funka efter sex månader. Det är därför min mor tog Aricept i tre år och blev sämre. Det är inte att du tar fel ingredienser. Det är att du tar dom i fel form. Nu kommer den delen som gör mig riktigt arg. Det FINNS ett sätt att leverera sömn-signalerna jämnt över åtta timmar utan att gå genom magen. Det finns. Det har studerats. Det funkar. Det heter transdermal leverans. Genom huden, direkt till blodet, jämnt över hela natten. Men det finns inget patent på lavendel. Det finns inget patent på en blomma. Det finns inget patent på det som lugnar och växer ur jorden. Det är en jord-substans. Det går inte att patentera det som växer ur jorden. Och det du inte kan patentera kan du inte sälja för 1 200 kronor i månaden som Aricept. Så det ligger kvar i forskningstidskrifter som ingen läser, och ingen säger till kvinnor som min mor och jag att det finns. Östrogen-plåstret har funnits sen 1986. Nikotin-plåstret sen 1991. Smärt-plåstret med fentanyl sen 1990. Pharma-industrin förstod transdermal leverans för 35 år sen, men bara för dom substanser dom kunde patentera. Lavendel i ett plåster? Det finns inget patent. Det finns ingen läkemedelsrepresentant som ringer din vårdcentral och berättar om det. Det finns inga marknadsföringsmiljoner. I Sverige skrivs det ut ungefär 870 000 sömnpiller-recept om året. Dom kostar Skatteverket och patienter cirka 800 miljoner kronor. Det är där pengarna finns. Det är därför din läkare har Mirtazapin i pennan. Inte för att det är bäst för dig. För att det är det enda hen får information om. Jag hittade Pätches via en advokatkollega som var med i samma 23andMe-grupp på Reddit som jag. Hon var 51, hade också APOE4, hade också tagit alla orala sömnmediciner inklusive Mirtazapin, hade gått på Pätches i fem månader. Hon skickade mig länken. Hon skrev: "Det är ett sömnplåster, ungefär 3 gånger 3 centimeter, som du klistrar på insidan av underarmen innan du lägger dig. Den sitter åtta timmar och frisätter lavendel jämnt genom huden. Hela lavendelväxten, genom huden, inte genom magen. Det är inte ännu en sömntablett. Det är ett format-byte. Samma princip som östrogen-plåstret du säkert hört talas om, fast icke-hormonellt och icke-beroendeframkallande." Jag tänkte: jag har provat allt oralt. Jag har inte provat transdermalt. Det är det enda kvarvarande experimentet. Jag beställde 30-pack samma kväll. 02:14 på Reddit-tråden, 02:36 på beställningssidan. 30 nätters garanti, betalar inget om det inte funkar. Vad fanns det att förlora. Plåstret kom på onsdag. På onsdag kväll klistrade jag det på insidan av vänster underarm. Jag tog inte mitt Theralen den kvällen, för jag ville se om det funkade självt. Vecka 1. Inget jag märkte. Jag väntade mig inte heller nåt. Vecka 2. Jag sov igenom en natt. Inte perfekt. Men jag vaknade inte 02:30 för första gången på över två år. Min hund kollade på mig misstänksamt vid frukostbordet på morgonen, för jag var inte den irriterade morgonkvinnan han var van vid. Vecka 3. Jag satt i en förhandling med ett bilföretag och insåg att jag inte hade tappat ett enda ord på fyra timmar. Inte en gång. Orden kom bara. Vecka 4. Den morgonstyvhet i händerna jag haft i tre år, den som brukade ta 30 minuter att lösa upp. 10 minuter. Sen 5. Sen slutade jag märka den. Vecka 6. Jag åt middag med min son som flyttat hemifrån för två år sen. Han kom hem från Lund över helgen. Vi pratade i tre timmar. På söndag morgon, när han åkte tillbaka, sa han nåt jag inte glömt. "Mamma. Du är som du var." Jag förstod vad han menade. Jag hade inte ens insett vilken version av mig själv han hade vant sig vid. Vecka 8. Min syster ringde mig en kväll och sa nåt som stoppade mig. "Petra. Minns du det där samtalet jag hade med Magnus om dig förra hösten? Om dig. Om huruvida vi behövde börja göra planer." Jag visste inte om det samtalet. Mina syskon hade haft ett telefonsamtal om mig. Samma sortens telefonsamtal jag hade haft om min mor. Hon sa: "Jag vill att du ska veta. Vi har inte det samtalet längre." Jag bröt nästan ihop i telefonen. Om du också vaknar 02-03 trots Stilnoct, Mirtazapin, Theralen eller Circadin, om du provat hela kedjan och fått intrycket av läkaren att det här var det sista hen ville göra för dig, testa det här: 👉 https://nordicpatches.com/pages/lst 30 nätters garanti. Du betalar inget om det inte funkar. Vecka 12. Sömnen är djup. Jag drömmer igen, vilket jag inte gjort sen 2016. Jag är inte perfekt, jag är 49 och jag har 11 års sömnskuld bakom mig. Men jag vaknar utvilad. Jag kommer ihåg saker. Jag glömmer inte ord. Inte den skrämmande sortens glömska. Den normala sortens. Jag har fortfarande APOE4. Jag kommer alltid att ha APOE4. Men det jag lärt mig är det här. Dina gener är inte ditt öde. Dom förutspår kanske 25 procent av utfallet. Dom andra 75 procenten är vad du gör åt det. I 12 år sa ingen till min mor vad hon kunde göra åt det. Dom sa till henne att hon skulle göra korsord. Dom sa till henne att hon skulle komma tillbaka om sex månader. Dom tog ut 1 200 kronor i månaden för en tablett som inte gjorde nåt. Och dom monitorerade henne hela vägen in på ett vårdhem där hon dog utan att veta sitt barnbarns namn. Jag är inte min mors slut. Och du behöver inte vara ditt heller. Men du måste förstå en sak. Ju längre du väntar, desto mer skada hopas. Hjärndimma som ignoreras blir en diagnos. En diagnos blir ett telefonsamtal dina barn har utan dig. Det telefonsamtalet blir ett vårdhem. Ett vårdhem blir den sista plats du bor. Just nu, idag, om du vaknar 02:30, tappar ord, maskerar, skriver lappar: du kan fortfarande vända det här. Sex månader från nu är fönstret smalare. Ett år från nu är det smalare ändå. Min mor väntade tolv år för att ingen sa till henne att det fanns ett annat alternativ. Jag säger det till dig nu. Du har ett alternativ. Pätches plåster levererar hela lavendelväxten, och varje del gör sitt jobb: - Lavendeloljan: trycker på avknappen för tankarna, så du slutar ligga och mala när du borde sova - Stjälken: gör att sömnen bara kommer, du behöver inte ens tänka på det - Bladen: håller dig kvar i djupsömnen, den fas där kroppen faktiskt vilar - Fröet: laddar återhämtningen, så dagens stress jobbas bort - Roten: gör att du inte vaknar kl 03 Genom huden. Jämnt över åtta timmar. Inte en topp som kraschar. 👉 https://nordicpatches.com/pages/lst 30 nätters garanti. Märker du inget, du betalar inget. För det svenska vårdsystemet kommer inte rädda dig. Dom kommer monitorera dig. Dom kommer säga åt dig att ta tag i ditt liv. Dom kommer skriva ut Mirtazapin du går upp 9 kilo på. Och dom kommer tjäna pengar på din vård när du inte längre kan ta hand om dig själv. Du måste ta det här i dina egna händer. PS: Jag skrev det här för att jag behövde att nån skrivit det till min mor för 20 år sen. Ingen gjorde det. Så jag skriver det till dig. Skicka det till din syster. Skicka det till väninnan som tappar ord. Skicka det till varje kvinna du känner som sett sin mor försvinna och är livrädd att följa efter. Informationen om transdermal leverans av växt-extrakter har funnits i forskningstidskrifter sen 1990-talet. Den ska inte vara en hemlighet i Sverige år 2026. PSS: Jag bryr mig inte om du köper Pätches eller nåt annat. Så länge det är transdermalt. Så länge det är icke-beroendeframkallande. Så länge det inte är ännu en oral tablett du sväljer klockan 22 som kraschar klockan 02. Format-bytet är det som spelar roll. Att börja är det som spelar roll. För varje månad du väntar är en månad närmare det telefonsamtal dina barn kommer ha utan dig. Låt dom inte ha det.

Where the ad sends people

nordicpatches.com

Vi har provat det vi kan

Min mor tog Aricept i tre år och försvann ändå. 11 år senare sa min sömnspecialist samma sak till mig. Den meningen vände allt.