Skip to content
Ida Andersson

Ida Andersson Facebook ad: “Få fart på lymfan på naturlig väg”

Ida Andersson Facebook ad: Få fart på lymfan på naturlig väg

Ran for 22 days, from October 18 to November 9, 2026, the last day Crush saw it.

Run by Ida Andersson on Facebook. Crush is not the advertiser and does not verify its claims. See this ad in Meta's Ad Library(opens in a new tab)

Make your own version of this ad

Crush makes it, launches it in your own Meta ad account, scales the winners and pauses the losers.

About this ad

Meta Ad Library ID
1648135650035504
Platforms
Facebook, Instagram, Audience Network and Threads
Relaunches
1
EU reach
51,207

How we count

Ad text

Jag är klimakteriespecialist. I 12 år har jag studerat en enda sak: vikten som kvinnor går upp efter klimakteriet, och varför den inte vill släppa. Det första man lär sig inom mitt område är att salt får en kvinnas kropp att binda vatten. Sedan reste jag till Japan. Ett land där man äter något av den saltaste maten i världen. Det jag upptäckte där fick allt jag trodde att jag visste att rasa ihop. Jag börjar från början. Jag driver en liten klimakteriemottagning i Göteborg. Kvinnor kommer till mig när deras läkare inte har några svar kvar. Jag ber var och en av dem att ta med sina journaler. Brev från läkare. Provsvar. Kostscheman hon har fått i handen. Kvinnor som har varit tunga och svullna i åratal utan att någon har listat ut varför. När en kvinna väl sätter sig mitt emot mig vid skrivbordet vet jag redan vad det kommer att stå i hennes journal. För det står alltid samma sak. Hon söker för en mage som sväller upp framåt eftermiddagen. Läkarens anteckning: IBS. Rekommenderar att hon slutar äta bröd. Hon kommer tillbaka. Ringarna sitter så hårt på kvällen att hon inte får av dem. Svullna vrister. Läkarens anteckning: vätskeansamling. Dra ner på saltet. Hon kommer tillbaka. Hon vaknar med ett svullet ansikte, påsig runt ögonen. Läkarens anteckning: normalt i din ålder. Hon kommer tillbaka. Benen är så tunga vid lunch att hon måste sätta sig ner i mataffären. Läkarens anteckning: mer motion. Rekommenderar ett träningsprogram på gym. Hon kommer tillbaka. Hon går upp i vikt. Sex kilo sedan klimakteriet. Jeansen går inte att knäppa. Läkarens anteckning: diskutera kaloriintaget med patienten. Fem besök. Fem år. Fem olika diagnoser. Fem olika råd. Sedan hittar hon till slut till mig. Jag ber henne sträcka fram händerna. Jag tittar på hennes vrister. Jag frågar vilken tid linningen börjar skära in. Och på mindre än en minut ser jag det som förklarar vartenda ett av de där besöken. Instängd vätska. I fingrarna. Vigselringen har sjunkit in i huden och går inte att vrida. I vristerna. Mjuka och svullna, med strumpkanten djupt intryckt klockan fyra på eftermiddagen. I magen. Tung och spänd, med ett rött streck där linningen har skurit in sedan klockan elva. Och under alltihop det som ingen skrev i hennes journal. Hennes lymfsystem. Kroppens dräneringssystem. Det har gått ner i varv så mycket att allt som det borde föra ut ur henne stannar kvar. Fem år av läkare och specialister. Fem råd. Tusentals euro. Och svaret låg framför mig på under sextio sekunder. Det här ser jag varje vecka. Det ändras aldrig. Symtomen är alltid desamma. De felaktiga råden är alltid desamma. Åren av försök är alltid desamma. Och den instängda vätskan finns alltid där. I magen. I vristerna. Och väntar. Så när jag blev inbjuden till en klimakteriekonferens i Kyoto i våras lade jag till två extra veckor på resan. För det var något som hade gnagt i mig i flera år. Något jag inte kunde förklara med allt jag hade lärt mig under mer än tio år av arbete med kvinnor efter klimakteriet. I Japan äter man något av den saltaste maten i världen. Sojasås, miso, saltad fisk och inläggningar till nästan varje måltid. I mitt arbete är salt det första vi säger åt en svullen kvinna att dra ner på, eftersom det får kroppen att binda vatten. Det står i kurslitteraturen redan första året. Varje klimakteriespecialist vet det. Men japanska kvinnor hör till dem som lever längst i världen. Japan har några av de lägsta nivåerna av övervikt i den industrialiserade världen. Och de gamla kvinnorna där behåller sin figur långt efter den ålder då svenska kvinnor får höra att de ska acceptera vikten. Det går inte ihop. Enligt allt jag har fått lära mig borde japanska kvinnor efter klimakteriet vara de mest svullna och tyngsta kvinnorna i den industrialiserade världen. De borde ha MER av svullnaden jag ser hos mina svenska kvinnor. Inte mindre. Jag var tvungen att förstå varför. Efter konferensen tog jag ett långsamt tåg norrut till kusten, till Kyotango. En liten stad vid Japanska havet där fler blir över hundra än nästan någon annanstans i landet. Människor över 100, inte på äldreboende, utan riktigt friska, skärpta och aktiva. Genom ett lokalt program ordnade jag så att jag fick bo hemma hos någon på orten. Kvinnan jag bodde hos hette Haruko. Hon är 98. Hon bor ensam. Hon sköter sin trädgård varje morgon. Hon går till marknaden. Hon lagar all sin mat själv. Och hon äter saltad fisk och inläggningar varje dag. Det är dag tre och jag sitter vid hennes köksbord och ser henne grilla saltad makrill till frukost bredvid en skål med inlagda plommon. Min specialisthjärna går på högvarv. Jag tänker på varje kvinna som någonsin har suttit mitt emot mig vid skrivbordet. Varje svullen vrist. Varje ring som inte gick att vrida. Varje ”dra ner på saltet” i varje journal. Den här kvinnan har ätit så här varje dag i säkert 90 år. Enligt allt jag vet borde hon vara svullen från vristerna upp till ögonen. Men hon är 98. Hon är skärpt. Hon har platt mage. Hennes vrister är smäckra som en ung flickas. Hon har mer energi än de flesta av mina femtioåriga kollegor i Göteborg. Jag var tvungen att fråga henne. ”Haruko, är du inte rädd för allt salt? För vad det gör med en kvinnas kropp?” Hon slutar vända på fisken. Tittar på mig. Och brister ut i skratt. ”Klart att jag är rädd. Alla här är rädda. Det är precis därför vi lever så länge.” Hon torkar av händerna och säger åt mig att sätta mig. ”Vill du veta den riktiga hemligheten? Varför vi håller oss lätta vid 90 här medan kvinnor i väst blir tunga vid 50? Varför min granne är 102 och fortfarande fiskar varje morgon?” ”Det är för att vi håller vattnet i rörelse. Varje morgon. Från det att vi är små flickor till den sista dagen i våra liv.” ”Kvinnor i väst äter mindre och tror att de blir lättare. Men det som redan finns inne i dig blir du inte av med genom att stoppa i dig mindre. Det som redan finns där stannar. Vattnet stannar. Slaggprodukterna stannar.” Hon skakar på huvudet. ”Det lärde vi oss för länge sedan. Man får inte ut det genom att svälta sig. Man får ut det med rörelse. Varje dag. Alltid.” Jag satt där och stirrade på henne. Jag är utbildad inom klimakterievård. Jag har 12 års praktik bakom mig. Jag har suttit mitt emot mer än tvåtusen kvinnor och fört anteckningar om var och en av dem. Och den här kvinnan på 98 hade just beskrivit, i en enda mening, exakt den mur som jag har sett kvinnor stöta emot under hela min yrkeskarriär. Som om det vore självklart. Hon reser sig, går fram till ett skåp och tar fram en tunn anteckningsbok. Tygpärmen är mjuk efter årtionden av användning. Sidorna är bruna i kanterna. Inuti, med blekt blyerts, finns hennes mormors handstil, med små teckningar av en kvinna i rörelse. ”Varje morgon, innan jag äter, gör jag rörelserna i den här boken. Sedan dricker jag mitt te.” Hon lägger handen på magen. ”Väck det. Släpp ut det. Sedan frukost.” ”Min mormor skrev den här boken åt mig när jag var nio. Min syster fick en annan. Varje flicka i vår familj fick sin egen. Hon gjorde sina rörelser varje morgon i hela sitt liv. Hon blev 101. Hennes mamma gjorde likadant. Likaså varje kvinna här på orten som blir över 90.” ”Rörelserna väcker vattnet som har blivit stilla. Djupt inne, där det ligger. Sedan för kroppen ut det, hela dagen, så som det är tänkt.” Hon knackar på anteckningsboken. ”Men det måste vara dina rörelser. Min systers bok skulle inte göra något för mig. Min mormor valde ut mina efter min kropp. Och när förändringen kommer över en kvinna, runt femtio, blir vattnet stilla. Det är då hon behöver sina rörelser som mest.” Sedan säger hon något som fick mig att stelna till. ”Västerlänningar oroar sig för vad de stoppar i munnen. De borde oroa sig för det som aldrig lämnar kroppen. Det är därför västerlänningar är tunga.” Jag vill att du ska förstå hur hårt det slog mig. Det är bokstavligen jag som är specialisten på det här. Jag har journalerna. Jag har mätningarna. Jag har flera års dokumentation på min mottagning. Och den här kvinnan, utan utbildning, utan mottagning, utan dokumentation, hade just beskrivit fyra saker som jag vet är sanna. För det första. Att äta mindre kommer inte åt det. Hon sa att det som redan finns inne i en stannar kvar när man stoppar i sig mindre. Hon har rätt. Ditt lymfsystem reagerar inte på något du äter, dricker eller sväljer. Inte på saltet du drar ner på. Inte på detoxteet. Inte på en enda kalori du hoppar över. För det andra. Det saktar ner när förändringen kommer. Hon sa att vattnet inne i en kvinna blir stilla runt femtio. Hon har rätt. Runt femtio, när klimakteriet slår till och hormonerna förändras, saktar ditt lymfsystem ner dramatiskt. All vätska och alla slaggprodukter som det förut spolade ut blir instängda. Det är vikten, plus den där svullna, tunga, mjuka känslan. För det tredje. Det måste sättas i rörelse, med rörelser som är valda för en enda kropp. Hon sa att hennes systers bok inte skulle göra något för henne. Hon har rätt. Rörelser som är valda utifrån dina hormoner, dina problemområden och mycket mer kan trycka skonsamt på ditt lymfsystem och få det att flöda snabbt igen. Samma rörelse som hjälper en kvinna kan vara verkningslös för en annan. För det fjärde. Att pressa sig hårt får kroppen att hålla fast. Hon sa att kvinnor i väst springer tills de är röda i ansiktet och sedan undrar varför kroppen håller fast. Hon har rätt. Gymmet, strikta dieter och träningspass som inte är byggda för dig drar i gång dina stresshormoner, och de får kroppen att hålla ännu hårdare i vikten. Fyra saker som det tog mig 12 år att lära mig. Hon lärde sig dem av sin mormor. Resten av den veckan pratade jag med varenda gammal människa på orten. Hennes granne, som är 94, gör sina rörelser varje morgon innan han tar ut båten. Det har han gjort sedan han var en liten pojke. Hans fru är 91. Samma vana. En egen anteckningsbok, skriven av hennes mamma. Fiskaren längst bort på vägen, som är 102, sa till mig: ”Vi äter av havet för att det ger oss liv. Men vi får ut saltet med rörelse varje morgon, annars dränker havet oss inifrån. Väck det och släpp ut det. Det är det som kroppen slutar göra av sig själv efter femtio.” Jag tittade på hur friska de var. Inte med måttband. Bara med ögonen. Platta magar. Smäckra vrister. Klara huvuden. Jämn energi. Ingen svullnad. Ingen tyngd. Ingen som drog i linningen. De här människorna äter saltad fisk två gånger om dagen och ser lättare ut än varenda svensk kvinna som någonsin har klivit in på min mottagning. Sedan tänker jag på de där kvinnorna. I femtio- och sextioårsåldern. Uppblåsta. Tunga. Svullna. Ringar de inte kan vrida. Som får höra att det är åldern. Att det är klimakteriet och att de får acceptera det. Att allt är normalt. Medan jag kan se vad som är fel på under en minut. Kvinnorna i Kyotango äter salt varje dag och håller sig lätta vid 90 för att de får ut det med rörelse varje morgon. Mina svenska kvinnor drar ner på saltet, slutar med bröd, räknar varenda kalori, går tiotusen steg, går till läkaren varje år och hamnar på min mottagning. Kontrasten fick mig att må illa. När jag kom hem till Göteborg stämde allt som Haruko hade lärt mig överens med det jag visste. Rörelserna i hennes mormors anteckningsbok hade de tre egenskaper som jag hade letat efter i mitt arbete i flera år. Skonsamma. Aldrig så hårda att de drar i gång stresshormonerna. Utvalda för en enda kropp. Tre saker som nästan ingen sätter ihop. Gjorda tillsammans, varje morgon. Den enda sortens rörelse som jag någonsin har sett få ett trögt system att flöda igen. Inte bara i magen. I vristerna, fingrarna och ansiktet också. Rörelse hade jag känt till i mitt arbete länge. Men jag hade bara sett den delas ut på samma sätt till varje kvinna. Promenera mer. Börja på ett gruppass. Och utdelad på det sättet räcker den inte. Jag kan forskningen. Rörelse kan få fart på ett trögt lymfsystem. Men pressa en femtioårig kvinna hårt, eller sätt henne på en strikt diet, så stiger hennes stresshormoner. Kroppen klamrar sig ännu hårdare fast vid vikten. Vecka sex på det nya gruppasset är hon mer svullen än när hon började. Det är mönstret jag ser i mina journaler gång på gång. Varje plan av typen ”ät mindre, rör dig mer” misslyckas av samma skäl. Men Haruko gjorde inte mer. Hon gjorde sina egna rörelser. Och det förändrar allt. När rörelserna väljs ut för en enda kvinna, efter hennes hormoner, hennes problemområden och mycket mer, kan var och en av dem trycka skonsamt på hennes lymfsystem och få det att flöda snabbt igen. Inget gissande. Inga rörelser som är byggda för någon annans kropp. Inget pressande. Varje minut arbetar för henne. Då gör hennes kropp det som ingen diet kan få den att göra. Den instängda vätskan. Slaggprodukterna. Svullnaden som har suttit i magen i åratal. Faktiskt utspolade. Inte kvar därinne ett år till. Det är därför Haruko sa att rörelserna ”väcker vattnet som har blivit stilla” och att kroppen ”för ut det”. Hon beskrev lymfsystemet utan att veta vad det hette. Och eftersom rörelserna passar där hennes kropp är just nu drar de inte i gång hennes stresshormoner. Så kroppen slutar hålla fast vid fettet och börjar släppa det. Precis det som jag har sett gymmet och dieterna misslyckas med i journal efter journal. Harukos morgnar har svaret på varje begränsning som jag har sett dieter och gym stöta på. De når det som att äta mindre aldrig kan nå. De får fart på ett system som saktade ner vid femtio. De drar aldrig i gång stresshormonerna som får kroppen att hålla fast. Och de är byggda för en enda kropp, inte för alla. Som klimakteriespecialist kan jag säga dig en sak. Det här är det enda sättet som är rimligt utifrån hur en kvinnas kropp faktiskt förändras efter femtio. Den instängda vätskan har inte en chans. Gamla kulturer kom fram till det här på egen hand. Det är den delen som verkligen har stannat kvar hos mig. Harukos stad vid Japanska havet. I Kina en målning på siden som hittades i en grav i Mawangdui, mer än tvåtusen år gammal: fyrtiofyra små figurer som gör mjuka rörelser, en del av dem märkta med det besvär de var avsedda för. Ayurvediska helare i Indien, vars äldsta texter säger att man ska anpassa den dagliga rörelsen efter kroppen och sluta vid halva sin kraft. Läkaren Galenos i antikens Rom, som hyllade måttlig rörelse och varnade för att idrottarnas hårda träning förstör en kropp. Och här i Sverige, för tvåhundra år sedan, Pehr Henrik Ling i Stockholm, som byggde upp en hel skola av rörelser som skrevs ut till en patient i taget. Olika kulturer. Olika århundraden. De flesta av dem visste aldrig att de andra fanns. Samma idé. Skonsam rörelse, utvald för kroppen framför dig. Samma resultat. Det är ingen slump. I mitt arbete tar vi det på stort allvar när människor som aldrig har träffats kommer fram till samma svar på egen hand. Varje kultur som höll sina gamla kvinnor lätta och friska höll dem i skonsam rörelse, var och en på sitt sätt. Den enda kultur som slutade? Det moderna västerlandet. Det satte sina kvinnor på diet och skickade dem till gymmet. Och det är vi som har klimakteriemagen. De plufsiga ansiktena. De svullna vristerna. Ringarna som inte går att vrida. Uppblåstheten som läkarna inte kan förklara. Samtidigt äter Haruko saltad fisk varje morgon, 98 år gammal. Vilket för mig tillbaka till varför jag är arg. Fråga din läkare hur stor del av utbildningen som handlade om klimakteriet. Många kommer att säga att det var en föreläsning eller två. Vissa fick ingen alls. Jag har ägnat 12 år åt det som de flesta läkare gick igenom på en eftermiddag. Så när du kommer in uppblåst, tung och svullen och inte får igen jeansen, tar din läkare till det som läkare har fått lära sig att ta till. Ät mindre. Rör på dig mer. Det är åldern. Det är hormonerna. Inte för att de är dåliga läkare. Utan för att ingen har lärt dem att titta på det jag tittar på varje dag. Det är inte deras fel. Och proverna hjälper inte. Det säger jag som någon som läser kvinnors provsvar varje vecka. Blodproverna är normala. Sköldkörteln är normal. Vågen kan inte förklara varför kroppen håller fast hårdare ju mer hon försöker. Men kroppen har visat det i flera år. I ringarna. I vristerna. I magen vid två på eftermiddagen. Och varje år av ”normalt” säljer något. Dietplaner. Gymkort. Detoxteer. Fettförbrännare. Varje månad. I flera år. I Harukos stad såg jag inte ett enda skåp fullt med detoxte. Inte ett enda gymkort. Inte en enda kvinna som drog i linningen. För att de får ut det med rörelse varje morgon i stället för att skära bort det ur varje måltid. ”Västerlänningar oroar sig för vad de stoppar i munnen. De borde oroa sig för det som aldrig lämnar kroppen.” Hon hade rätt. Jag började med mitt eget program samma vecka som jag kom hem till Göteborg. Tio minuter, fem morgnar i veckan, före jobbet. Vecka ett. Linningen slutade skära in vid lunch. Något var i rörelse. Jag har läst tillräckligt många kvinnors journaler för att veta vad det betydde. Inga värkande knän. Ingen krasch. Ingen utmattning. Bara en lugn, stadig förändring. Vecka två. Uppblåstheten som hade varit en del av mitt liv i åratal började släppa. Magen var platt på morgonen för första gången på jag vet inte hur länge. Ringarna gick att vrida igen. Två kilo lättare. Vecka tre. Det är den här veckan som räknas. Varje diet jag någonsin har sett en kvinna testa faller ihop vecka tre. Kroppen slår tillbaka. Vikten kommer tillbaka. Ofta mer än förut. Ingenting kom tillbaka. Uppblåstheten höll sig borta. Sömnen höll sig stadig. Som klimakteriespecialist visste jag exakt vad det betydde. Systemet hade fått upp farten. Den instängda vätskan var på väg ut. Cirkeln var faktiskt bruten. Vecka fyra. Tyngden på eftermiddagen lättade. Jag tog mig igenom en hel eftermiddag med patientbesök utan den där spända, svullna känslan i magen. Eftermiddagsdippen klockan tre, borta. Inte gradvis. Borta. Tre och ett halvt kilo lättare. Min kollega Lena tittade på mig tvärs över personalrummet och sa: ”Har du ändrat på något? Du ser lättare ut.” Jag hade inte ändrat något annat. Inte en enda sak i det jag äter. Jag hade helt enkelt, äntligen, gjort för mig själv det som Haruko har gjort varje morgon i 90 år. Vecka sex. En hel dag med patientbesök och jämn energi från början till slut. Platt mage efter lunch. Lösa ringar. Sex kilo lättare, nästan allt runt midjan. Allt som hade varit en del av min vardag i åratal. Helt enkelt borta. Jag är 52 och mår bättre än jag gjorde när jag var 42. Inte för att jag har hittat något nytt genombrott. Utan för att jag till slut lyssnade på en kvinna på 98 som visste mer om en kvinnas kropp efter femtio än hela min yrkeskår var beredd att erkänna. Innan du försöker kopiera det här själv: låt bli. Jag har försökt. Samma vecka som jag landade öppnade jag, före allt annat, bilderna jag hade tagit av Harukos anteckningsbok. Jag ställde telefonen mot vattenkokaren och försökte härma hennes rörelser utifrån hennes mormors små teckningar. Resten gissade jag mig till. En katastrof. Ländryggen låste sig andra morgonen. Ena knät gick inte att böja ordentligt på en vecka. Så jag gjorde det som varje kvinna i mina journaler gör. Jag tog i ännu mer. Jag gjorde varje rörelse två gånger. Nästa morgon vaknade jag mer svullen än innan, eftersom det är just att ta i hårt som drar i gång stresshormonerna. Och jag hade inget som var byggt för min kropp att sätta i stället. Harukos rörelser valdes ut av hennes mormor. För Harukos kropp. Justerade under flera årtionden. Ingen i Sverige har en sådan mormor eller farmor som sitter vid köksbordet och skriver en anteckningsbok åt en. Så jag ställde mig själv frågan som varje kvinna på min mottagning förr eller senare ställer till mig. Finns det något sådant? Något som faktiskt är byggt för en enda kvinnas kropp? Programmet jag använder nu heter Personligt lymfaktiverande program. Du gör ett quiz som tar en minut. Det frågar om din kropp, din ålder, dina problemområden, dina begränsningar och din kondition. Utifrån dina svar byggs ditt program. Tio minuter, fem gånger i veckan, hemma. Rörelser som får fart på ditt tröga lymfsystem, utvalda för din kropp, så att det kan spola ut den instängda vätskan och slaggprodukterna så som det gjorde när du var yngre. Inget gissande. Inget härmande av någon annans kropp. Inget pressande, eftersom rörelser som är byggda för där du är just nu inte drar i gång dina stresshormoner. Det gör för dig det som Harukos mormor gjorde för henne. Det väljer ut rörelserna för en enda kvinna. Det som varje gammal kultur gjorde innan moderna dieter sa åt kvinnor att svälta bort det. Inget gym. Ingen utrustning. Ingen diet som ändå faller ihop vecka tre. Quizet är gratis och tar en minut. Om det inte är något för dig har du förlorat en minut. Jag träffar fortfarande kvinnor varje vecka. Jag ser fortfarande magar som sväller upp framåt eftermiddagen hos kvinnor vars läkare har sagt att allt är normalt. Jag ser fortfarande ringar som inte går att vrida och vrister som väller upp över skokanten. Jag läser fortfarande journaler fulla av ”ät mindre” och ”dra ner på saltet” för kvinnor vars verkliga problem jag ser i samma stund som de kliver in. Och nu tänker jag på Haruko varje gång. 98 år gammal. Saltad fisk varje dag. Platt mage. Klar i huvudet. Mer energi än kvinnor som är hälften så gamla. För att hon får ut det med rörelse varje morgon. För att hennes mormor lärde henne. För att hennes mormors mormor lärde henne. Medan mina svenska kvinnor testar ännu en diet och blir tyngre för varje år. Om din mage sväller upp framåt eftermiddagen vad du än äter. Om ringarna sitter åt och vristerna är svullna på kvällen. Om du vaknar med ett svullet ansikte. Om benen känns tunga redan vid lunch. Om du känner dig tung, svullen och mjuk även de dagar du nästan inte äter någonting. Det är inte separata problem. Det är varningssignaler. Något inne i dig har saktat ner. Som håller kvar vätskan. Håller kvar slaggprodukterna. Håller kvar vikten, lite mer för varje dag. Din läkare kommer inte att hitta det. Dina blodprover kommer inte att visa det. Dieter kommer inte att göra jobbet färdigt. Det har jag sett i 12 år. Men en kvinna på 98 i Kyotango visade mig vad som faktiskt fungerar. Samma sak som gamla kulturer på tre kontinenter kom fram till på egen hand. Inte mindre mat. Inte hårdare ansträngning. Rörelser som är valda för en enda kropp och som får fart på ett trögt system, så att kroppen kan föra ut det den har hållit kvar. Hemma. Innan din dag börjar. Varje dag du väntar är ännu en dag som vätskan är instängd. Ännu en dag som slaggprodukterna ligger där de inte ska. Ännu en dag som vikten sätter sig lite djupare. Ännu en dag som linningen skär in lite tidigare. Jag vill inte se dig på min mottagning. Jag vill inte läsa i din journal vad fem läkare har missat under fem år. Den historien har jag läst alldeles för många gånger. Haruko är 98 och äter saltad fisk varje dag. Hon kommer aldrig att sätta sig mitt emot mig vid skrivbordet. För hon vet det som hela vår värld av dieter och gym vägrar att se. Du kan börja i morgon bitti. Men eftersom varje program byggs för en specifik kvinna kan bara ett begränsat antal nya kvinnor tas emot varje månad. Så om det här är du, vänta inte till nästa månad. https://iluvi.co/quiz

iluvi.co

Få fart på lymfan på naturlig väg

Läkarbesöken två gånger om året. Linningen som börjar skära in redan vid två på eftermiddagen. Uppblåstheten som får dem att se ut att vara i sjätte månaden när dagen är slut.

Learn more: iluvi.co(opens in a new tab)

More from Ida Andersson

See all Ida Andersson ads

More ads from the top 1,000

See the top 1,000 ads