Ad copy

Jag sa till mina elever att jag "tog sabbatsår". Det var det ordet jag använde. Sabbatsår. Som om jag vore en universitetsprofessor som flög iväg för att studera medeltida keramik i Italien. Som om det fanns någonstans att fly till från Burlington i Vermont i februari. Sanningen är att jag inte kunde spela längre. Mina händer hade till slut lagt av, och jag kunde inte förmå mig att titta 11 barn i ögonen och förklara att kvinnan som hade lärt dem piano de senaste 18 åren inte längre kunde spela sitt eget stycke på konserten. Så jag ljög. Jag sa till deras föräldrar att jag behövde lite tid. Jag sa att jag skulle vara tillbaka till våren. Jag sa till min man Paul att jag bara var trött och behövde en paus från schemat. Och sedan satt jag vid pianoballen i vårt främre rum och grät i 6 dagar i rad. Jag är 63 år gammal. Jag heter Margaret, men alla har kallat mig Maggie sedan jag var liten. Jag bor i Burlington med min man sedan 38 år tillbaka. Paul är en pensionerad mattelärare från Burlington High. Han tillbringar de flesta dagar i garaget med att hålla på med gamla radioapparater som jag inte riktigt förstår mig på. Vi har en son, Andrew, som bor i Portland i Maine med sin fru och våra två barnbarn. Jag har undervisat i piano i mitt hem sedan 1996. Samma gula hus på Loomis Street. Tre eftermiddagar i veckan och lördagsförmiddagar. Jag har undervisat föräldrarna till några av de här barnen. Jag har undervisat deras fastrar och farbröder. Jag har undervisat kvinnan som jobbar på posten och mannen som lagar vårt tak. Burlington är en liten stad när man har bott där tillräckligt länge. Och jag lärde mig själv, åren efter att min egen mamma dog, att pianot var den enda platsen där jag var fullständigt, helt och hållet bara jag. Inte någons fru. Inte någons mamma. Inte någons pianolärare. Bara jag och ett tangentbord och det som fanns inom mig den dagen. Jag började förlora det långsamt. Det är det som är det grymma. Om händerna bara hade slutat fungera en tisdagsmorgon hade man kunnat stanna upp inför det. Man hade kunnat sörja det och gå vidare. Men mina försvann i bitar, under flera år, så tyst att jag intalade mig själv att det inte hände. Det började i min högra tumme. Basen på den. En dov värk efter långa övningspass. Jag var 56 år då och tänkte att jag hade suttit vid pianoballen för många timmar den veckan. Jag gned den. Jag la på is. Jag fortsatte. Sedan var det båda tummarna. Sedan var det leden i mitt vänstra pekfinger som böjdes lite inåt och aldrig rätades ut helt igen. Sedan brukade min högra handled låsa sig när jag försökte göra ett långt arpeggio över tangenterna. Jag gick till min läkare. Han tog röntgenbilder. Han sa att det var normalt slitage i händerna på någon som hade spelat piano i 50 år. Han sa att det var artros. Han sa att jag hade tur som inte råkat ut för värre saker och att det bästa jag kunde göra var att ta ibuprofen och ändra mina vanor. Ändra mina vanor. Jag satt på hans mottagning och nickade artigt. Jag körde hem, parkerade på uppfarten och satt kvar i bilen och grät i 25 minuter innan jag gick in. Hur ändrar man sina vanor när ens vanor är det enda som någonsin fått en att känna sig som en hel människa? Det var 6 år sedan. Jag fortsatte att spela ändå. Jag började ta ibuprofen före varje lektion. Jag bytte till enklare stycken för mitt eget spelande. Jag sa åt mina elever att öva på de långsamma satserna medan jag demonstrerade de snabba i halva tempo. De flesta av dem märkte inget. De som gjorde det var för snälla för att säga något. Men lögnerna blev svårare. Jag kom hem efter att ha uträttat ärenden och Paul bad mig öppna en burk och jag kunde inte. Jag stod i köket med en burk saltgurka i ena handtaget och en kökshandduk i den andra och lämnade den bara till honom utan att säga någonting, och han öppnade den utan att säga någonting, och vi låtsades som att det var en helt normal sak för mig. Jag slutade sticka. Jag slutade med den trädgårdsskötsel som jag brukade älska. Jag slutade skriva julkort för hand och började skriva dem på datorn och skriva ut etiketter. Och pianot blev långsamt, långsamt något jag drog mig för. Det jag hade älskat mer än något annat i mitt vuxna liv hade förvandlats till en plats dit jag gick för att känna av mitt eget förfall. Konserten skulle vara i maj. Vi har en varje år. Barnen förbereder sig i månader. Föräldrarna tar med blommor. Jag brukar avluta programmet med något eget. Ett stycke jag älskar. Något jag har jobbat på hela året. Det är min enda stund av egenindulgens som lärare. Jag hade valt Chopins Nocturne i Ess-dur. Opus 9. Den berömda. Den som låter som ett stearinljus i ett mörkt rum. Jag hade jobbat på den sedan september. I slutet av januari satte jag mig vid pianoballen en onsdagseftermiddag för att öva på den innan min klockan 16:00-elev kom. Jag kom 14 takter in och min högra hand krampade till. Inte en vanlig stelhet. En riktig kramp. Mina fingrar låste sig och jag kunde inte sträcka ut dem platt mot tangenterna. Jag satt där och försökte massera ut dem i 9 minuter och de ville inte släppa. När min elev ringde på dörren skickade jag hem henne. Jag sa att jag hade migrän. Jag satt kvar vid pianoballen i en timme till efter att hon hade gått. Jag försökte spela början av Nocturnen med enbart vänster hand. Jag försökte tänka igenom högerhandsstämman utan att spela den. Jag försökte föreställa mig att jag lärde barnen konserten utan att själv delta i den. Och jag brast. Inte högljutt. Tyst. På det sättet man brister när man är ensam i ett hus och det inte finns någon som hör en. Det var då jag sa ordet sabbatsår till mig själv. Det var då jag började skriva e-postmeddelandena. Paul kom in från garaget vid 20-tiden och hittade mig vid köksbordet med laptopen och 11 osända utkast. Han läste ett över min axel. Han sa ingenting. Han lade bara handen på min axel och stod där länge. Han sa: "Maggie, är du säker?" Jag sa: "Jag kan inte låtsas längre, Paul. Jag kan inte sitta där och spela 60 procent av musiken och låta dem alla se vad jag har blivit." Han sa: "Älskling. De älskar dig. De bryr sig inte om ifall du kan spela Chopin." Jag sa: "Det gör jag." Han gick tillbaka till garaget och jag skickade e-postmeddelandena. I 5 veckor rörde jag inte pianot. Jag stängde locket. Jag ställde pianoballen mot väggen. Paul täckte över hela härligheten med ett lapptäcke som min mamma hade gjort åt mig. Jag gick förbi det varje dag och låtsades som om det inte fanns där. Jag började sova till klockan 09:30 på morgonen. Det hade jag aldrig gjort i hela mitt liv. Jag vaknade och visste inte vad jag skulle ta mig till. Jag kokade kaffe och stod vid köksfönstret och tittade på kardinalerna vid fågelbordet och kände mig som ett spöke i mitt eget hus. Det här är den del där min syster kommer in i handlingen. Min syster Eleanor bor i Asheville i North Carolina. Hon är 4 år yngre än jag. Hon är en pensionerad sjuksköterska. Hon brukade arbeta inom onkologin. Hon har en personlighet som fyller ett rum från andra sidan en parkeringsplats. På det vänligaste möjliga sättet är hon motsatsen till mig. Hon ringde i slutet av mars och jag lät det gå till röstbrevlådan. Hon ringde igen dagen efter. Jag lät det också gå. Hon ringde Paul på hans mobiltelefon. Två dagar senare stod hon i vår hall med en duffelväska. Hon bad inte om lov. Hon frågade inte om det passade. Hon bara dök upp. Paul hade berättat för henne att något var fel. Hon hade kollat flyg och bestämt sig för att det skulle bli billigare att köra bil. Hon hade kört 14 timmar från Asheville till Burlington med en termos kaffe och en påse hembakade kakor till Paul. Hon klev in i vårt främre rum och fick syn på pianot som var täckt av lapptäcket och stannade upp. Hon sa ingenting på en stund. Sedan drog hon av täcket, vek ihop det och lade det på pianoballen. Hon sa: "Maggie. Kom och sätt dig." Jag satte mig. Inte på pianoballen. På stolen vid fönstret där mina elevers föräldrar brukar vänta ibland. Hon satte sig på pianoballen. Hon rörde inte vid tangenterna. Hon vände sig om för att titta på mig. Hon sa: "Berätta vad som pågår." Och det gjorde jag. Jag berättade om min tumme för 6 år sedan. Jag berättade om läkaren. Jag berättade om Chopin. Jag berättade om de 11 e-postmeddelandena. Jag berättade om lapptäcket. Hon lyssnade under hela tiden. Hon avbröt inte. Hon försökte inte rätta till någonting. När jag var klar satt hon tyst en stund och tittade i taket. Sedan sa hon: "Mags. Jag känner dig. Du är inte färdig. Du tror att du är färdig. Det är du inte." Jag sa: "Jag kan inte spela, Eleanor. Mina händer tillåter det inte." Hon sa: "Berätta vad du har provat." Och jag gick igenom listan. Ibuprofen. Ändrade vanor. Glukosamin. Gurkmejakapslar från hälsokosten. En handskena på natten i 3 månader. Vaxomslag. Akupunktur en gång. Sjukgymnastik i 6 veckor som slutade med att jag grät halvvägs igenom ett pass och terapeuten försynt föreslog att jag kanske skulle ha nytta av att prata med någon i stället. När jag var klar nickade hon långsamt. Hon sa: "Okej. Jag vill att du lyssnar på en sak. Och jag vill att du inte drar några miner." Jag sa att jag skulle försöka. Hon berättade att hon hade haft en patient för flera år sedan. En äldre kvinna i sena 60-årsåldern. Svåra ledproblem. Kvinnan hade varit violist i en symfoniorkester under hela sitt vuxna liv och tvingats sluta spela 4 år tidigare. Sedan såg Eleanor henne en dag på ett återbesök och kvinnan spelade igen. Inte i symfoniorkestern, men hemma. I timmar varje dag. Smärtfri. Eleanor hade frågat henne vad som hade förändrats. Kvinnan hade berättat om amla. Det indiska krusbäret. Hennes svärdotter var indisk och hade fått henne att dricka amlajuice varje morgon, och efter lite tjat hade svärdottern bytt ut det mot ett högkvalitativt amlatillskott i stället. Kvinnan sa att hon hade ätit det i 9 månader och att händerna så småningom hade kommit tillbaka till henne. Eleanor hade varit sjuksköterska i 36 år vid det laget. Hon visste bättre än de flesta att en enskild anekdot inte är vetenskap. Men den bet sig fast. Hon började läsa om det efter jobbet den veckan. Hon fortsatte att läsa i flera år. Hon provade det själv för sina egna knän som hade krånglat sedan hon fyllde 55. Hon berättade, sittande på min pianoball med sen eftermiddagssol som strömmade in genom fönstret, att hon hade tagit det i 4 år och glömt bort hur det känns när knäna gör ont i trappor. Jag drog en min ändå. Jag kunde inte hjälpa det. Hon skrattade. Hon sa: "Jag sa ju åt dig att inte dra några miner." Jag sa: "Eleanor. Jag har provat så himla mycket. Så himla mycket. Jag klarar inte av ännu ett falskt hopp." Hon sa: "Maggie. Jag tänker inte lova dig att det här kommer att lösa allting. Jag säger att det är en enda sak. Och det är en sak som jag vet någonting om, eftersom jag är din syster, och jag är sjuksköterska, och jag håller inte på med att sälja någonting till dig." Hon drog fram en liten mörk glasflaska ur duffelväskan. Hon ställde den på pianoballen bredvid sig. Hon sa: "Jag tog med en till dig. Den heter Alevia Amla. Det är det märket jag tar. Jag vill att du provar den i 90 dagar. Bara 90 dagar. De har en 90-dagars pengarna-tillbaka-garanti, så om det inte hjälper skickar du tillbaka den och förlorar ingenting annat än 90 dagar av nyfikenhet." Jag tittade på flaskan. Jag tittade på henne. Jag tittade på pianot. Jag sa: "Vad gör den egentligen? Förklara för mig som om jag vore en av mina elever." Så det gjorde hon. Hon berättade att amla, det indiska krusbäret, är en av de mest koncentrerade källorna till polyfenoler och naturligt C-vitamin i världen. Hon berättade att det har använts i traditionell medicin i tusentals år mot inflammation, ledvärk och det man kallade "allmän motståndskraft". Hon förklarade att det sätt på vilket ledvärk faktiskt fungerar inte bara handlar om slitage, oavsett vad min läkare sa. Brosket i våra leder bryts ständigt ner och byggs upp på nytt. När vi åldras börjar nedbrytningen gå snabbare än uppbyggnaden. Och det som driver en stor del av den nedbrytningen är oxidativ stress, samma sak som åldrar vår hud och våra organ. Fria radikaler som tuggar sig igenom vävnad snabbare än kroppen hinner ersätta den. Amla, sa hon, är en kraftfull antioxidant. Det har kopplats samman med att stödja kroppens naturliga förmåga att hantera den oxidativa stressen. Det innehåller ämnen som har visat sig hjälpa till att upprätthålla friska ledkomfort och rörlighet, särskilt hos personer vars leder har fått utstå mycket användning genom åren. Hon sa: "Maggie. Dina händer har spelat piano i 50 år. De är inte trasiga. De är trötta. De har arbetat på hög nivå i ett halvt sekel och de behöver stöd. Det mesta du har provat har handlat om att maskera smärtan. Det här handlar om att ge dina leder det de behöver för att fortsätta göra det de är byggda för." Hon sa att ibuprofenet motsvarade att sätta en bit silvertejp över en "kontrollera motor"-lampa. Amlan handlade om att titta på vad som faktiskt hände under motorhuven. Jag satt kvar i den där stolen länge efter att hon hade sagt allt det där. Jag frågade henne hur lång tid det tog att känna av någonting. Hon sa att det var olika för alla. En del märkte det på några veckor. För henne tog det ungefär 6 veckor innan hon verkligen kände det. För hennes patient hade det tagit 9 månader innan kvinnan spelade på violan igen. Hon sa att ju djupare problemet är, desto längre tid behöver stödet för att göra sitt jobb. Jag sa: "9 månader." Hon sa: "Maggie. Om 9 månader kan du antingen ha varit 9 månader till i att ha gett upp, eller så kan du vara 9 månader in i att ha provat någonting. Klockan kommer att gå framåt oavsett vilket." Det landade på ett ställe som jag inte visste fanns öppet. Jag tog den första dosen den kvällen. Paul gjorde en stor affär av det. Han ställde fram två glas vatten på köksbordet och sa: "För att Eleanor dök upp." Vi skålade allihop. Eleanor stannade i 5 dagar. Hon tvingade mig att sitta vid pianot varje morgon. Inte för att spela. Bara för att sitta. Hon sa att jag behövde sluta vara rädd för rummet. Hon brukade sitta på golvet bredvid pianoballen och vi pratade. Om mamma. Om hennes egen pensionering. Om Andrews barn. Om en man hon hade träffat i kyrkan som hon kanske var intresserad av eller inte. Den dagen hon åkte lova mig två saker. Ta amlan varje morgon, oavsett vad. Och sitta vid pianoballen i minst 10 minuter varje dag. Inte för att spela. Bara för att sitta. Jag lovade. Hon körde tillbaka till Asheville på en tisdag. Jag grät på uppfarten när hon körde iväg. Sedan gick jag in och satte mig vid pianoballen i 10 minuter. Första veckan hände ingenting. Jag satt vid pianoballen. Jag tog amlan. Jag kände ingenting. Andra veckan märkte jag att jag kunde öppna burken med saltgurka. Det var en småsak. Jag registrerade det knappt. Jag kom hem från mataffären och Paul var ute och jag höll på att bre en macka och sträckte mig efter en burk smörgåsgurka och öppnade den utan att tänka efter. Jag stod där i köket med den öppna burken i handen och stirrade på den. Jag ringde Eleanor den kvällen. Hon sa: "Gör ingen stor affär av det än. Bara märk det. Fortsätt." Tredje veckan började jag spela för mig själv igen. Bara enkla grejer. Skalor. De första 8 takterna i ett Bach-preludium. Mina händer värkte fortfarande men kramperna inträffade inte. Låsningarna var borta. Fjärde veckan spelade jag början av Chopins Nocturne. Jag snyftade vid pianoballen. Paul kom in från garaget och hittade mig där med händerna kvar på tangenterna och ansiktet vått. Han sa: "Maggie?" Jag sa: "Paul. Jag spelade första sidan." Han visste inte vad han skulle säga. Han drog fram stolen från hörnet, satte sig bredvid mig och höll min hand ovanpå pianoballen, och så satt vi där länge. Vid vecka 8 spelade jag hela Nocturnen igen. Långsamt. Ibland var jag tvungen att stanna och vila händerna. Men jag kunde spela den. Vid vecka 12 spelade jag den i tempo. Jag mejlade alla 11 elever i maj. Jag berättade att mitt sabbatsår tog slut i förtid. Jag frågade om de ville ha en liten konsert i juni, bara på skoj, helt utan press, i vårt främre rum med kakor efteråt. 8 av dem sa ja. De övriga 3 hade gått vidare, vilket var fullt rimligt. Jag hade ju sagt att jag var borta. Konserten var en lördag i juni. De 8 barnen spelade. Föräldrarna hade med sig blommor. Och till slut satte jag mig ner vid pianoballen och berättade att jag hade ett stycke som jag hade jobbat på i snart ett år och att jag gärna ville spela det för dem. Jag spelade Chopins Nocturne i Ess-dur. Hela låten. Varje takt. På det sätt som jag hade hört den inom mig i 9 månader. När jag slutade blev det knäpptyst. Sedan sa den yngsta eleven i rummet, en 7-årig pojke som hette Owen och saknade två framtänder, väldigt högt: "Det där var den bästa låten jag någonsin har hört." Rummet skrattade. Sedan applåderade de. Mammorna grät. Jag grät. Paul stod i dörröppningen till köket. Han skänkte mig en liten nick. Jag är 64 år nu. Jag har tagit Alevia Amla varje morgon i 14 månader. Mina händer är inte 25 år gamla. Det blir de aldrig. De blir fortfarande trötta. De värker fortfarande efter en lång dag. Men de fungerar. De ställer upp. De gör det de är skapade för att göra. Jag undervisar 13 elever nu. Jag lade till två nya i september. Det nya stycke jag håller på att lära mig är ett av Debussy som jag aldrig trodde att jag skulle kunna spela. Jag har inte berättat om amlan för min läkare. Ärlig talat är jag lite rädd för att han skulle avfärda det på samma sätt som han avfärdade allt annat. Eleanor säger att jag borde nämna det. Det kanske jag gör vid nästa besök. Eller så fortsätter jag bara att spela och låter honom undra. Om du läser det här och har gett upp något du älskar eftersom kroppen inte lät dig göra det längre, vill jag att du gör mig en tjänst. Ge inte upp. Pausa. Att pausa är inte samma sak som att ge upp. Kolla in Alevia Amla. De har 90-dagars pengarna-tillbaka-garanti. Om du tar det i 90 dagar och inte känner någon skillnad skickar du tillbaka flaskan, får pengarna tillbaka och har inte förlorat något annat än ett par månader av nyfikenhet. Flaskan är liten. Två kapslar om dagen. Du tar den till frukost. Det är hela grejen. Jag satt vid en pianoball i vintras och trodde att mitt liv som musiker var över. Jag hade fel. Jag behövde få kroppen stöttad på samma sätt som mina händer hade stöttat mig i 50 år. Eleanor hade rätt. Klockan skulle gå framåt oavsett vilket. Jag är så glad att jag lät den gå åt det här hållet. P.S. Eleanor kommer tillbaka på besök nästa vecka. Jag ska spela Debussy för henne. Hon vet inte om det ännu. Hon kommer att gråta och låtsas som att hon inte gråter och berätta att jag ser trött ut och att jag måste dricka mer vatten. Det är den sortens person hon är. P.P.S. Om du är osäker på om det kommer att fungera för dig är 90-dagarsgarantin hela poängen. Jag var nära att inte prova eftersom jag var så trött på att bli besviken. Eleanor var den enda anledningen till att jag började. Om du läser det här och inte har en syster som Eleanor, så får det här vara din Eleanor som dyker upp vid din ytterdörr med en duffelväska. P.P.P.S. Till föräldrarna till mina 11 ursprungliga elever som fick mitt e-postmeddelande om "sabbatssåret" i vintras: jag är ledsen att jag ljög. Jag var inte på sabbatsår. Jag var rädd. Jag är tillbaka. Kom förbi med era barn på lördagsförmiddagar. Jag har plats.