Ebba Johansson Facebook ad: “Revolutionen för din fotvälmående”

About this ad

Meta Ad Library ID

915738898265617

Platforms

Facebook, Instagram, Audience Network, Messenger, WhatsApp and Threads

Relaunches

0

EU reach

5

How we count

Ad text

Råd från en 63-årig pensionär till alla som fått se någon annan gå ut med hunden på grund av sina fötter. Om du någonsin har suttit vid köksbordet med kaffet som blir kallt, och sett din partner gå ut med kopplet genom fönstret, kan det här vara värt fem minuter av din tid. Jag ska berätta det ingen förklarade för mig, inte läkaren, inte något av de två skoinläggen jag lade riktiga pengar på, inte sjukgymnasten jag gick till i tre månader. Och hur jag, vid 63 års ålder, fick tillbaka min morgonpromenad runt Kvarndammen. Jag gick i pension för två år sedan. Trettiofyra år på ett lagergolv utanför Norrköping, tolvtimmarsskift, betong under kängorna hela tiden. Genom allt det där hade jag en ritual som aldrig rubbades. 6.30 varje morgon tog jag ut Duke, min schäferblandning, en runda runt Kvarndammen. Knappt fem kilometer. Spelade ingen roll om det var trettio grader eller frost på gräset. Den promenaden var min, innan dagen började tillhöra någon annan. Den dag jag gick i pension sa jag till mig själv att dammrundan var mitt nya jobb. Det höll i ungefär sex månader. Sen började det. Först var det bara stelhet i vänster häl på morgnarna, som om jag legat fel i sömnen. Det släppte efter några minuter, så jag tänkte att det bara var åldern som kom ikapp. Jag fortsatte med rundan. Några veckor senare var det inte längre stelhet. Det var en het, skarp smärta rakt under hälen, i samma sekund foten nådde golvet. Jag började gå till badrummet på utsidan av högerfoten, med handen längs hallväggen för att ta mig fram. På promenaden orkade jag ungefär halva rundan, satte mig på bänken vid båtrampen och låtsades kolla mobilen. Duke satte sig framför mig, tittade upp, väntade en stund, och vände sedan blicken mot stigen igen. Jag satt där tio, femton minuter, gick en bit till, satte mig igen. En lördag på våren sa jag det till slut högt till Marianne. "Kan du ta honom i morse." Hon nickade bara. Hon hade vetat i veckor att något var fel. Jag hade bara inte sagt det. Duke kom tillbaka en timme senare, svansen viftandes, helt lycklig. Sen gick han fram, satte sig framför min fåtölj och tittade på mig som om han väntade på en förklaring. Nästa morgon gjorde han likadant, satt vid dörren med kopplet i munnen och tittade omväxlande på mig och Marianne. Som om han inte hade bestämt sig för vems uppgift det var. Jag kom inte ut igen. Inte den veckan, inte nästa, inte på nästan åtta månader. Läkaren var snabb med sin diagnos. Hälsporre. Han sa: "Anders, i din ålder får man nog trappa ner på de långa promenaderna." Jag minns att jag tänkte, trappa ner? Den promenaden var hela anledningen till att jag såg fram emot pensionen från första början. Så jag gjorde det alla i den här situationen gör. Jag började spendera pengar. Första stoppet var en fotvårdsspecialist nära köpcentret, fyrtiofem minuter och 2 400 kronor för ett par skräddarsydda inlägg. Tre veckors väntetid innan de kom. När de äntligen kom kändes de som två plywoodskivor under fötterna. Efter en och en halv vecka var smärtan värre, inte bättre. Han sa att det var normalt, att foten bara behövde vänja sig. Jag gav upp efter fem veckor i en byrålåda. Andra försöket, på en kollegas rekommendation, en "toppgubbe" på andra sidan stan: 2 900 kronor för ett "premium gelkärna"-inlägg. I ungefär två och en halv vecka trodde jag att jag hittat lösningen. Jag klarade hela rundan en söndag med Duke, inga problem. På onsdagen kom smärtan tillbaka på exakt samma ställe på hälen, värre än förut. Sen blev det ett stopp på apoteket. 200 kronor för de mjuka skumgummi-inläggen du sett i varenda reklam. Plattades ut på under två veckor, såg ut som en pannkaka någon suttit på. Inget stöd kvar alls. Rakt i soptunnan. Sjukgymnastik, två gånger i veckan i nästan tre månader, 500 kronor per besök. Det hjälpte i ungefär en dag. Sen var man tillbaka på ruta ett. Sammanlagt hade jag lagt ner nästan 11 000 kronor och stod på exakt samma ställe jag börjat. Jag slutade göra saker utan att ens bestämma mig för det. Sålde mina golfklubbor, eftersom jag inte klarade nio hål utan att halta. Tackade nej till min systerdotters strandbröllop eftersom jag visste att jag inte skulle klara sand så länge. Slutade gå de två kvarteren till järnaffären. Marianne började åka till bondens marknad ensam på lördagarna och kom hem med båda kassarna själv. Det värsta var fortfarande varje morgon. Kaffe i handen, och jag såg Marianne och Duke gå ut genom ytterdörren och ner för uppfarten. Duke vände sig alltid om en gång vid tomtgränsen, som om han kollade om jag ändrat mig. Sen sänkte han huvudet och fortsatte. Duke gick upp nästan tre kilo på fem månader. Veterinären var inte heller nöjd med det. En eftermiddag i juni hade jag tur. Min granne två hus bort, Ragnar, 68, pensionerad sjukgymnast, var ute med sin egen hund när jag kom ut för att hämta posten. Han undrade varför han inte sett mig på stigen på ett tag. Jag berättade den korta versionen. Han satte sig på min trappa och bad att få titta på skorna, inte foten. Sen sa han något som ändrade hur jag tänkte om hela saken. "Anders, varje inlägg du köpt har sålts på mjukhet. Mjukare valv, mjukare gel, mjukare skum. Ingen frågade var ditt valv faktiskt ligger, hur hälen sätter sig i skon, eller om skon ens hade plats för riktigt stöd från början. Det är därför både de dyra och de billiga sviker dig på samma sätt. Det är inte foten som är sliten. Det är stödet som aldrig faktiskt matchades mot din fot från början." Jag tänkte på min egen pappa just då. Trettioett år på fötterna vid verkstadsgolvet på fabriken. Skyddsskor varje skift. Han gick fortfarande omkring med mig i sin köksträdgård vid 82 års ålder, aldrig ett klagomål om fötterna. Han brukade säga att apoteksgrejerna var "gjorda för att se bra ut i skohyllan, inte för att stå på." Vi brukade skratta åt honom för det. Det visade sig att han hade en poäng. Den kvällen sökte jag efter inlägg byggda kring faktisk passform istället för bara dyna, och jag hittade Orthova. Ett stödjande inlägg gjort för folk som har exakt det jag hade, hälsmärta i första steget och den sortens smärta som byggs upp ju längre du är på fötterna. Med en riktig nöjd-kund-garanti om det inte fungerar för dig. Paketet kom några dagar senare. Jag tog ut dem ur lådan, böjde dem, kollade valvet, kollade hälkoppen. Klippte till dem efter mina promenadskor på under en minut med ett par vanliga saxar och sköt in dem. Nästa morgon klockan 6.30 tog jag på jackan och grep kopplet från kroken. Dukes huvud for upp ur bädden innan jag ens hunnit få fast det. Han var vid dörren innan jag knutit skorna. Jag klarade hela rundan runt Kvarndammen. Knappt fem kilometer. Ingen bänk, inget stopp vid båtrampen, ingen mobil att låtsas kolla för att dölja att jag inte orkade fortsätta. Duke fortsatte vända om och kolla till mig hela vägen, precis som vanligt, förutom att jag den här gången faktiskt höll jämna steg. Marianne stod vid fönstret när vi kom hem och sa inget, log bara som hon gjorde innan allt det här började. Tre månader senare tog jag mig faktiskt till min systerdotters strandbröllop. Gick i sanden i finskor under vigseln och stod ut hela mottagningen utan att en enda gång leta efter en plats att sätta mig på. Numera är jag den som stannar och pratar med den som sitter och vilar på bänken vid båtrampen. De som ser sin partner gå ut med hunden ensam. Jag säger samma sak till dem alla. Dina fötter är inte förbrukade. Oftast är det stödet som aldrig faktiskt byggdes för var ditt valv ligger eller hur hälen sätter sig. Mjukt skum bryts ner snabbt. Gel packas ihop. Även de dyrare formade varianterna kan tappa det som gjorde dem användbara, om skovolym, valvläge och hälstöd aldrig matchades från början, och de flesta som säljer dem tar inte upp det, eftersom de hellre säljer dig ett nytt par nästa år. Så länge den missmatchningen finns kvar fortsätter samma ställe att irriteras och samma första steg att göra ont. Orthovas inlägg är byggda kring att faktiskt matcha stödet mot din fot, inte bara lägga på mer dyna. Valvplacering, hälstöd och en struktur som håller för vardagsbruk, så att foten får jämnt stöd steg efter steg istället för en kudde som ger upp efter några veckor. Det här är en del av en större plan som också bör innehålla de stretchövningar och den rörelse din läkare kanske redan nämnt, ingen ersättning för det, men för många är det den saknade pusselbiten som gör att resten av planen faktiskt fungerar. Du klipper till dem efter din egen skostorlek på under en minut. De flyttar mellan promenadskorna, arbetsskorna, vardagssneakersen. Ett par, hela skoskåpet. Orthova står bakom dem med en riktig pengarna tillbaka-garanti. Ge dem en riktig chans, ute på din egen promenad, i dina egna skor. Om fötterna inte säger att det var värt det, skicka tillbaka dem och få pengarna. Din promenad finns fortfarande där ute. Vad den än ser ut som för dig, stigen, kvarteret runt huset, stranden nästa sommar, barnbarnen på lekplatsen som vill att du ska röra dig med dem. Låt inte fötterna ta det beslutet åt dig. Anders L., 63, pensionär, Norrköpingstrakten. Och Duke, 7. Upptäck Orthova här: https://www.niva-trends.com/orthova/article

Where the ad sends people

niva-trends.com

Revolutionen för din fotvälmående

"Min pappa behandlade patienter med plantar fasciit i över 40 år." – Ortopedkirurg (54) för vidare hans livsverk med en smärtlindrande sula som redan har hjälpt över 1 100 personer att bli av med sin hälsmärta.