Ad copy

Förra sommaren var jag tvungen att be min man hämta en rullstol när vi landade i London. Efter två timmar på flyget kände jag knappt att jag kunde stå upp. Jag grät på flygplatsens toalett. Inte bara på grund av smärtan utan för att jag kände mig gammal. Jag är 68 år. Jag vandrade i fjällen när jag var 62. Och nu klarade jag inte ens en flygning utan rullstol. Det handlar inte om att jag är gammal. Nej, det handlar om att flygstolar är så obekväma att de kan förstöra hela resan. Svanskotan. Ländryggen. Domningar i benen. Det värsta är inte ens smärtan. Det är den där känslan av att börja ge upp på resor man har längtat efter hela livet. Min man sa till slut: "Kanske ska vi bara resa mindre nu." Vi hade jobbat i 40 år och väntat på det här. Pensionen skulle vara vår tid. Och nu skulle vi ge upp den? På grund av flygstolar? Jag hade redan testat sittkuddar. En mjuk sittkudde från apoteket? Platt innan vi ens nådde marschhöjd. En uppblåsbar ring? Läckte någonstans över Mellanvästern. Jag trodde först att det var så här det skulle vara nu. Men det var inte min kropp som var problemet. Det var trycket från sätet. För tre veckor sedan satt jag vid gaten och väntade på planet hem. Kvinnan bredvid mig såg hur jag rörde mig. "Jobbig flygning?" "Jobbigt säte. Som alltid." Hon log. "Jag hade exakt samma problem. Kunde inte sitta igenom en flygning utan att vilja gråta." Hade. Hon tog upp en sittkudde från handbagaget. "Medicinskt klassad. Samma teknik som på sjukhus. Den har förändrat allt." "Vanligt skum fungerar inte det trycks ihop. Den här omfördelar trycket istället." Om hon klarade åtta timmar till Kap Verde, kanske jag klarade Thailand. Jag beställde den samma kväll. Två dagar senare flög vi till Grekland. Tre och en halv timme. Efter 15 minuter märkte jag att något saknades. Jag tänkte inte på svanskotan. Jag räknade inte minuter. Efter en timme hade jag inte flyttat mig en enda gång. Tre och en halv timme senare landade vi. Jag reste mig. Ingen stelhet. Jag bara reste mig. Som en vanlig människa. Det var fem månader sedan. Sedan dess har vi flugit till Boston två gånger, London, Thailand. När trycket fördelas istället för att tryckas rakt ner, då kan man faktiskt sitta bekvämt igen. Och resa igen. När vi kom hem sa min man: "Vet du vad? Jag tycker vi ska boka resan till Nya Zeeland." Nya Zeeland. 30 timmars flygning. För ett år sedan hade jag sagt nej. Nu sa jag: "Vi kör." Det här handlar inte bara om komfort. Det handlar om att inte ge upp livet du jobbat i 40 år för. Om du bävar inför flygningar redan innan de börjar... Om du börjat tacka nej till resor för att du inte vill lida… Det är inte åldern. Det är trycket. Klicka på länken nedan. Ta med Ergocell sittkudde på nästa resa. Du kliver av och inser att du inte räknat minuterna. Du säger ja till resor du trodde var förbi. P.S. Vi bokade precis Nya Zeeland till nästa vår. För första gången på tio år känner jag mig trygg med att planera en så lång resa.