NovaDay Facebook ad: “Julkortslistan blev fyra namn kortare”

About this ad

Meta Ad Library ID

1397229075718609

Platforms

Facebook, Instagram, Audience Network, Messenger, WhatsApp and Threads

Relaunches

0

EU reach

141

How we count

Ad text

Jag satt vid köksbordet i oktober och skrev julkortslistan när jag insåg att jag hade strukit fyra namn i år. Tre av hjärtinfarkt. En av stroke. Alla män. Alla i min mans ålder. Alla borta inom samma kalenderår. Jag satt där med pennan över listan och tittade tvärs över köket på Bertil som åt sin havregrynsgröt i pyjamasen, och något kallt drog genom bröstet på mig. Bertil hade ingen aning om att jag satt och tittade på honom. Han läste baksidan på grötpaketet som han gör varje morgon. Samma stol. Samma skål. Samma blårutiga pyjamas som Helena gav honom i julklapp 2021. Och jag satt där och tänkte: du är näst på tur. Jag tänkte det precis så. Du är näst på tur och jag gör ingenting för att hindra det. Jag heter Birgitta. De flesta kallar mig Gittan. Jag är 62 år. Jag arbetade på Posten i 34 år, de sista arton på terminalen utanför Gävle, och jag gick i pension i maj 2023 med en tjänstepension, en trasig rygg och väldigt mycket ledig tid som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra med. Bertil och jag har varit gifta i 38 år. Vi har en dotter, Helena, som bor i Stockholm och arbetar på advokatbyrå, och en son, Björn, som bor tjugo minuter härifrån och driver en liten trädgårdsfirma som han startade direkt efter gymnasiet. Bertil är 64. Han körde bryggeribil i trettio år och hans rygg är värre än min. Han slutade 2022. Vi bor i samma trerumslägenhet på Brynäs som vi flyttade in i 1991. Jag berättar det här för att du ska förstå att vi inte är några märkvärdiga människor. Vi är inte hälsomänniskor. Vi är inte såna som läser om forskning. Vi är två pensionärer i Gävle med en balkong, en frys full av bär från i somras och en son som kommer förbi på söndagarna. Men den där oktoberkvällen vid köksbordet blev något annorlunda. Jag ska berätta om de fyra namnen. I februari, Rune Karlsson. Hjärtinfarkt. 66 år. Rune och Bertil spelade i samma korplag på sjuttiotalet. I april, Tommy Wikström. Hjärtinfarkt. 63 år. Tommy var Bertils granne när de växte upp. De hade hittat tillbaka till varandra på en klassträff för några år sedan och började dricka kaffe ihop på onsdagarna. I juli, Dan Öberg. Stroke. 61 år. Dan var yngst av dem. I september, Kjell-Åke Sund. Hjärtinfarkt. 65 år. Han föll ihop inne på Ica. Fyra namn. Ett år. Alla män. Alla mellan 61 och 66. Jag räknade efter hur många julkort vi hade skickat året innan. Det var tjugosex. I år blev det tjugotvå. Fyra procent av ett liv försvinner inte. Fyra namn av tjugosex gör det. Och det var första gången jag såg det som ett mönster i stället för som fyra sorger. Och när jag satt där med pennan insåg jag något annat, och det var det som gjorde mig kall. Varenda en av dem hade blodtrycksmedicin. Varenda en. Rune hade två sorter. Tommy hade tre. Dan hade en och hade precis fått en till utskriven. Kjell-Åke hade stått på samma tabletter i elva år. Varenda. En. Jag satt vid det där köksbordet väldigt länge. För här är saken. Bertil har också blodtrycksmedicin. Bertil har haft blodtrycksmedicin sedan 2019. Och jag hade gått omkring i fyra år och trott att det betydde att han var omhändertagen. Att någon hade löst det. Att siffran var under kontroll och därför var han under kontroll. Hans läkare hade sagt: "Bertil, vi behöver få ner dig under 140 genom 90. Jag lägger till ytterligare ett preparat. Vi tar om det till hösten." Och det gjorde vi. Och siffran gick ner. Och jag andades ut. Och sedan strök jag fyra namn ur julkortslistan. Fyra män med kontrollerade siffror. Några av dem på tre preparat. Jag ska berätta om dem ordentligt, för de var inte fyra namn för mig. De var fyra män som satt i mitt kök. Rune Karlsson dog en fredagsmorgon i februari. Hans fru Ingrid ringde mig vid halv nio. Hon sa att han hade stigit upp, satt på kaffet, gått ut på balkongen för att titta på snön och att hon hade hört honom sätta sig ner i korgstolen därute. Hon tänkte att han satt och tittade. Han satt där i tjugo minuter innan hon gick ut. På begravningen sa hans son att Rune hade varit hos läkaren i januari och att allt hade sett bra ut. Allt hade sett bra ut. Tommy Wikström dog i april, på en onsdag, vilket var dagen han och Bertil brukade dricka kaffe. Bertil satt på Kaffestugan i fyrtio minuter och trodde att Tommy hade glömt bort det. Han hade inte glömt bort det. Bertil kom hem den dagen och sa ingenting. Han hängde av sig jackan och gick in i vardagsrummet och satte sig. Jag frågade hur det var med Tommy och han sa att Tommy var död, och sedan sa han inget mer på hela kvällen. Dan Öberg var yngst. Sextioett. Han fick sin stroke på parkeringen utanför Coop i juli med kundvagnen kvar bredvid bilen. En kvinna som skulle handla hittade honom. Dan överlevde i elva dagar. Jag var på sjukhuset med hans fru två av de dagarna. Jag har inte berättat det för någon annan än Marianne, men jag stod i den där korridoren utanför intensiven och tänkte: det här är Bertil om två år. Jag tänkte det medan Dans fru satt bredvid mig. Jag skäms fortfarande över det. Kjell-Åke Sund föll ihop inne på Ica i september, mellan kylen och kassorna. Han var sextiofem. Personalen gjorde allt rätt. Ambulansen kom på sju minuter. Det spelade ingen roll. Kjell-Åke hade stått på samma två tabletter sedan 2013. Elva år. Samma dos. Hans siffra hade legat still som en sten på 132 genom 84 i elva år. Trettiotvå. Åttiofyra. Det är en fin siffra. Det är en siffra som en läkare tittar på och nickar åt. Och han föll ihop mellan kylen och kassorna. Det var då jag slutade lita på siffran. Inte för att jag hade läst någonting. Jag hade inte läst någonting. Jag hade bara sett fyra män med bra siffror bli fyra namn med streck över. Jag låg vaken den natten och lyssnade på Bertil andas. Jag har gjort det sedan dess också. Fler nätter än jag vill erkänna. Man ligger där och lyssnar och räknar andetagen och känner sig som en dåre, och sedan somnar man till slut och vaknar och han sitter i sin stol och läser grötpaketet och allt är som vanligt, och man tänker att man inbillar sig. Jag inbillade mig inte. Jag vill berätta vad jag lärde mig, men jag vill berätta det långsamt, för jag tror att det här är den del som de flesta kvinnor i min ålder aldrig får höra ordentligt. Jag ringde min syster Marianne. Marianne är fyra år yngre än jag och arbetade som undersköterska på hjärtavdelningen i Uppsala i tjugosju år. Hon är inte läkare. Men hon har sett fler människor komma in genom de dörrarna än de flesta läkare hinner med under en hel karriär. Jag frågade henne rakt ut: Marianne, hur kan fyra män med behandlat blodtryck dö på ett år? Hon var tyst länge. Sedan sa hon: "Gittan, du blandar ihop två saker. Du tror att siffran är skadan. Siffran är inte skadan. Siffran är röken." Jag förstod inte. Så hon förklarade det på ett sätt som jag inte har kunnat sluta tänka på sedan dess. Blodtryck är ett mått på hur hårt hjärtat måste trycka för att få runt blodet. Det finns två sätt att få ner den siffran. Du kan tvinga ner den. Det är vad medicinen gör. Den vidgar kärlen kemiskt, eller den drar ur vätska, eller den bromsar hjärtat. Siffran sjunker. Läkaren blir nöjd. Du blir nöjd. Eller så kan du åtgärda varför den steg. Och den varför-delen sitter i väggen inuti kärlen. Insidan av ett blodkärl är inte ett rör. Den är klädd med ett tunt lager levande celler som ska vara mjukt och följsamt. Det lagret ska vidga sig när blodet kommer och dra ihop sig igen efteråt. Det är det som gör att trycket håller sig där det ska. Det lagret bryts ner av oxidativ stress. Långsamt. Under år. Stela kärl vidgar sig inte och drar inte ihop sig som de ska. Så hjärtat får trycka hårdare. Så stiger trycket. Medicinen sänker siffran. Den bygger inte upp väggen. Medicinen hanterar siffran. Den hanterar inte problemet. Jag frågade Marianne om hon menade att Bertil skulle sluta med sina tabletter. Hon sa: "Absolut inte. Aldrig. Det är inte det jag säger, och om du hör det så har jag sagt det dåligt. Han ska fortsätta precis som läkaren säger. Det jag säger är att tabletterna gör ett jobb, och det finns ett annat jobb som ingen gör åt honom." Sedan sa hon något som fick mig att nästan tappa telefonen. Hon sa: "Minns du mormors burk?" Jag sa vilken burk. Marianne sa att vår mormor, som kom hit från Finland 1948, hade tagit ett pulver varje morgon i hela sitt liv. Ett brunt, surt pulver som hon rörde ut i vatten. Vi barn tyckte det luktade konstigt. Hon kallade det bara "min sked". Marianne sa att hon hade tagit reda på vad det var för några år sedan, när hon började se samma ämne dyka upp i studier på jobbet. Det var amla. Indiskt krusbär. Mormor blev 94 år. Hon hade aldrig blodtrycksmedicin. Inte en enda tablett. Jag satt kvar med telefonen i handen långt efter att vi hade lagt på. Jag bad Marianne berätta allt hon visste. Amla är ett bär från ett träd i Indien. I Indien kallas det Sköterskans frukt, för att det traditionellt gavs till den som behövde komma tillbaka på fötter. Det är fullpackat med polyfenoler och en form av C-vitamin som kroppen faktiskt använder, plus en grupp ämnen som heter emblicaniner. Emblicaninerna är det som betyder något här. De arbetar på det där inre lagret. Inte på siffran. På väggen. Och de tål inte värme. Kokar man bäret försvinner det som gör det värt att ta. Det måste kallextraheras. Sedan gjorde jag det som alla i min ålder gör. Jag satte mig vid datorn och sökte, och jag hittade allt och ingenting. Jag hittade sidor som lovade saker som ingen ska lova. Jag hittade sidor som ville sälja mig sex burkar med en gång. Jag hittade en sida där en man i vit rock pekade på en bild av ett blodkärl och sa att läkemedelsindustrin inte ville att jag skulle veta det här, och då stängde jag datorn, för sådant tror jag inte på och det ska du inte heller göra. Men jag hittade också det andra. Jag hittade att bäret har använts i tusentals år i Indien. Att det inte är någon uppfinning från förra året. Att det inte är ett ämne som någon har isolerat i ett laboratorium och dosat tio gånger över behovet. Jag ringde Marianne igen och frågade varför hon inte hade sagt något tidigare, om hon nu visste. Hon sa: "För att du aldrig frågade. Och för att jag har lärt mig att inte tala om för folk vad de ska göra med sina män." Det var ett rättvist svar. Sedan sa hon en sak till som jag har tänkt på många gånger sedan dess. Hon sa: "Gittan, jag har jobbat i tjugosju år på en avdelning dit folk kommer när det redan har hänt. Ingen av dem kom dit för att deras siffra var för hög. De kom dit för att väggen inte höll. Vi mätte siffran för att det var det vi kunde mäta." Vi mätte siffran för att det var det vi kunde mäta. Jag tänkte på Kjell-Åke och hans elva år på 132 genom 84. Jag beställde en burk samma kväll. Sedan ångrade jag mig i tre dagar. Jag ska vara ärlig med dig om varför, för jag tror att du känner likadant om du har läst så här långt. Jag skämdes. Jag är sextiotvå år gammal. Jag har arbetat på Posten i trettiofyra år. Jag är inte en person som beställer saker på internet för att jag har blivit rädd. Min mamma hade inte gjort det. Min svärmor hade definitivt inte gjort det. Och det fanns en röst i mig som sa: du köper en burk för att du inte kan göra något åt att folk dör. Kanske var det sant. Kanske var det delvis sant. Men jag tänkte också på det Marianne hade sagt om två jobb, och att ingen gjorde det andra jobbet åt Bertil, och att jag var den enda i det här huset som ens visste att det andra jobbet fanns. Jag berättade inte för Bertil. Jag berättade inte för någon. Jag beställde en burk och jag ställde den längst in i skåpet bakom kaffeburken. Sedan satt jag med den i tre dagar utan att göra någonting, för jag kände mig löjlig. Sextiotvå år gammal och smyger med ett tillskott i sitt eget kök. På den fjärde dagen ställde jag fram den vid kaffebryggaren och sa till Bertil att jag hade läst om något och att jag ville att han skulle prova i sex veckor, och att om det inte gjorde någonting så skulle jag aldrig nämna det igen. Bertil är inte en tillskottsmänniska. Bertil är en "har inte doktorn skrivit ut det så tar jag det inte"-människa. Han tittade på burken. Sedan tittade han på mig. Och så sa han: "Skrev du en lista i oktober?" Han hade sett den. Han hade sett de fyra strukna namnen och han hade inte sagt ett ord på fyra veckor. Han tog två kapslar den morgonen med sin gröt. Nu ska jag berätta vad som hände, och jag ska berätta det ärligt, för jag har läst tillräckligt många såna här texter för att veta hur de brukar sluta och jag tänker inte göra så. De första två veckorna hände ingenting. Ingenting alls. Han sa det själv: "Gittan, jag känner inte ett dugg." Och det är precis vad Marianne hade sagt att jag skulle förvänta mig. Den inre väggen har brutits ner under år. Den byggs inte upp på en helg. Jag höll på att sluta i vecka två. Det ska jag också säga. Jag stod i köket en tisdagsmorgon och tittade på burken och tänkte att jag hade kastat bort pengar på ett bär, och att jag hade gjort det för att jag var rädd, och att rädsla är ett dåligt skäl att köpa någonting. Det som gjorde att jag lät den stå kvar var att jag hade lovat sex veckor. Inte till Bertil. Till mig själv. Jag har hållit varje löfte jag har gett mig själv sedan jag var trettio och det här skulle inte bli det första jag bröt. Vecka tre sa han att han sov bättre. Jag skrev inte upp det. Jag trodde han bara var trevlig mot mig. Han sa det igen på lördagen. Att han inte hade vaknat vid tre. Bertil har vaknat vid tre på natten i flera år. Han går upp, dricker vatten, står en stund vid köksfönstret och går och lägger sig igen. Jag har hört honom göra det så många gånger att jag har slutat vakna av det. Den veckan hörde jag honom inte. Jag sa fortfarande ingenting. Jag hade bestämt mig för att inte leta efter saker, för jag visste att om jag letade så skulle jag hitta. Vecka fyra var ingenting särskilt. Det regnade hela veckan. Vi såg på teve. Jag skriver det för att jag vill att du ska veta att det inte var en rad av mirakel. Det var mest ingenting. Det är därför de flesta slutar i vecka två eller tre, tror jag. Det händer inget som är värt att berätta om, och då känns det som att det inte fungerar, och då ställer man tillbaka burken i skåpet. Vecka fem tog han trappan upp till lägenheten med matkassarna utan att stanna på avsatsen. Han har stannat på den avsatsen sedan 2019. Han sa ingenting om det. Jag sa ingenting om det. Men jag stod kvar i hallen efteråt med jackan på och grät lite, och jag kan inte riktigt förklara varför. Jo, det kan jag. Jag grät för att jag hade slutat tro att någonting kunde gå åt rätt håll. Man gör det utan att märka det. Man går över från att hoppas till att förvalta. Man slutar tänka att det ska bli bättre och börjar tänka på hur länge det ska räcka. Jag hade gjort den övergången någon gång mellan Rune i februari och Kjell-Åke i september, och jag hade inte sagt det till någon, inte ens till Marianne. Och så bar han upp två matkassar utan att stanna. Vecka sex bad han mig köpa fler burkar innan den han hade tog slut. Han sa det som om det var ingenting. Han stod med ryggen mot mig och diskade och sa: "Gittan, beställ en till innan den tar slut." Det var första gången han erkände att han överhuvudtaget tog dem. I vecka sju gick han till vårdcentralen för sin vanliga kontroll. Sjuksköterskan mätte. Sedan mätte hon igen. Hon gjorde om det två gånger för att hon trodde att hon hade gjort fel. Jag tänker inte skriva ut siffrorna här. Jag har lärt mig att man inte ska göra det, och ärligt talat spelar Bertils siffra ingen roll för dig. Din kropp är inte hans kropp. Men läkaren tittade på journalen och tittade på Bertil och frågade vad han hade ändrat. Och Bertil, som inte har sagt en överflödig mening sedan 1987, sa: "Min fru satte en burk vid kaffebryggaren." Läkaren skrev upp namnet på ett papper. Han sa inte att det var bäret. Han sa inte att det inte var bäret heller. Han sa att han ville se Bertil igen om tre månader i stället för sex, och att Bertil skulle fortsätta precis som förut med allt annat. Bertil kom hem och la lappen på köksbordet utan att kommentera den. Den låg kvar där i två dagar innan jag flyttade på den. Jag vill vara väldigt tydlig med en sak, för jag skulle inte kunna leva med mig själv annars. Bertil tar fortfarande sina tabletter. Varenda dag. Precis som han ska. Ingenting av det här har ersatt någonting som en läkare har skrivit ut, och om du tar receptbelagd medicin ska du fortsätta med den och prata med din egen läkare. Det här är inte medicin. Det gör inte anspråk på att vara det. Medicin arbetar på siffran. Det gör sitt jobb och det är ett viktigt jobb. Det här arbetar på väggen. Två olika jobb. Ingen av dem gör den andres. Bertil spelar boule på tisdagar igen. Han tog ett uppehåll ett tag efter att Dan dog, och nu är han tillbaka. Han säger att han orkar hela eftermiddagen. I somras bar han ut Björns trädgårdsverktyg ur bilen, båda kassarna på en gång, och gick tillbaka efter grillen. Jag stod på balkongen och tittade. Det är sådana saker jag lägger märke till nu. Inte siffror. Det är trappan. Det är att han orkar prata i telefon med barnbarnen i tjugo minuter utan att bli tyst mot slutet. Jag skrev julkortslistan igen nu i oktober. Det var det som fick mig att sätta mig ner och skriva det här. Jag satt vid samma köksbord med samma penna och jag strök inga namn. Och Bertil satt i samma stol och läste baksidan på grötpaketet. Jag vet inte hur många år vi har kvar. Det vet ingen. Men jag vet att jag satt vid det bordet i oktober för två år sedan och tänkte att jag inte gjorde någonting, och nu gör jag någonting, och skillnaden mellan de två kvällarna är hela mitt liv. Jag vet vad du tänker nu, för jag tänkte det själv. Du tänker att det här är en reklamtext. Det är det. Jag skriver den frivilligt och jag får något för att jag skriver den, och jag tänker inte låtsas något annat, för då skulle du ha rätt att misstro allt det andra också. Du tänker att du inte vet om det var bäret. Det gör inte jag heller. Bertil ändrade ingenting annat den hösten. Han åt samma mat, han rörde sig lika lite, han slutade inte med kaffet. Men jag kan inte bevisa någonting för dig och jag tänker inte försöka. Du tänker att din man aldrig skulle gå med på det. Det trodde jag också. Han sa ja på fjärde dagen och det enda som behövdes var att jag ställde burken där han skulle se den och att jag var ärlig om varför. Du tänker att det är för sent. Det tänkte jag om Bertil också, efter Dan. Marianne sa en sak om det som jag ska ge dig ordagrant: "Väggen byggs inte om på en helg, men den slutar inte kunna byggas om för att man har fyllt sextiofem." Och du tänker kanske det jag tänkte längst av allt: att det inte är mitt beslut att fatta. Att det är hans kropp och hans tabletter och hans läkare. Det är sant. Och ändå var jag den enda i det här hushållet som hade suttit vid ett köksbord i oktober och räknat fyra streck. Jag har tänkt på varför det blev jag och inte han. Jag tror det är för att män i Bertils ålder inte skriver julkortslistor. De ser inte namnen samlade på ett papper. De går på begravningen, de kommer hem, de hänger av sig jackan och sätter sig i stolen, och sedan går veckan vidare. Ingen räcker dem en lista där det står svart på vitt att fyra av deras jämnåriga är borta sedan i januari. Vi ser det. Vi är de som skriver korten. Det är därför jag skriver det här till dig och inte till honom. Att siffran är kontrollerad betyder inte att skadan är stoppad. Det finns någonting du kan göra som arbetar på väggen. Det tar tio sekunder om dagen och det står bredvid kaffebryggaren. Ge det sex veckor. Och om ingenting händer på de sex veckorna, så vet du åtminstone att du gjorde det. Det är värt någonting i sig. Jag hade hellre haft fel om burken än suttit kvar vid det där bordet i oktober och inte gjort någonting alls. Det är hela mitt argument. Jag har inget bättre. Jag skrev tjugosex kort i år igen. Bertil skrev adresserna. Han har alltid skrivit adresserna, för min handstil lutar och hans gör det inte. Vi satt vid samma bord, han med adresserna och jag med korten, och vi sa nästan ingenting på en och en halv timme, och det var den bästa kvällen jag har haft på två år. Birgitta, Gävle P.S. Jag beställde en burk. En. Ingen prenumeration, ingen bindningstid, ingenting som fortsätter dras utan att man ber om det. Det var viktigt för mig eftersom jag inte litar på sånt. P.P.S. De sextio dagarna var hela anledningen till att jag vågade prova. Jag vill att du ska veta att det inte är en säljmening. Jag kunde skicka tillbaka burken om ingenting hände. Två månader att döma själv. Det var det enda som gjorde att jag klickade. https://www.unamae.com/lindra-bp/sale-page

Where the ad sends people

unamae.com

Julkortslistan blev fyra namn kortare

Hjälper till att laga det skadade skiktet inuti dina blodkärl så att de slappnar av av sig själva, blodet flödar fritt och ditt tryck kan sjunka naturligt. Blodtryck – sjunker naturligt. Blodflöde – kärlen slappnar av och öppnar upp sig. Energi – klarhet hela dagen, ingen dimma eller t...