Skip to content
NovaDay

NovaDay Facebook ad: “Racket i bagageluckan i fyra månader.”

NovaDay Facebook ad: Racket i bagageluckan i fyra månader.

Ran for 7 days, from August 21 to August 28, 2026, the last day Crush saw it.

Run by NovaDay on Facebook. Crush is not the advertiser and does not verify its claims. See this ad in Meta's Ad Library(opens in a new tab)

Want an ad like this for your product?

Crush makes new ad images for your product from this ad: your logo, your product photo, your offer.

Trials from $19.95 USD, then $79.95 USD a month. Cancel anytime.

About this ad

Meta Ad Library ID
1525653059248629
Platforms
Facebook, Instagram, Audience Network and Messenger
Relaunches
0
EU reach
264

How we count

Ad text

Jag har inte spelat padel på fyra månader och det värsta är att ingen har bett mig komma tillbaka. Jag förstod det en tisdagsmorgon i februari. Jag satt och skrollade på Facebook med min andra kopp kaffe och där låg en bild på Berit och Marianne och Kajsa på banorna vid Söndrumshallen, alla tre med sina racket, röda i ansiktet, skrattande, med en fjärde kvinna mellan sig som jag inte kände igen. Texten under bilden var: "Tisdagsgänget. Missar aldrig en vecka." Jag hade varit den fjärde kvinnan i sex år. Jag satt i soffan i min morgonrock och jag tittade på den bilden länge. Så länge att kaffet i muggen blev ljummet. Så länge att hunden, min avlidne mans beagle, kom fram och lade hakan på mitt knä som om han förstod att något höll på att hända. Det ingen berättar för dig om att bli änka vid 54 är att folk kommer att vara väldigt snälla mot dig i ungefär arton månader och sedan kommer de tyst att sluta räkna med dig, och de kommer att intala sig själva att de är hänsynsfulla, och du kommer inte att kunna argumentera emot dem för att de inte har helt fel. Du drog dig undan. Du sa nej några gånger för mycket. Du dök upp på en match och stod vid nätet och såg blek ut och satte dig sedan på bänken resten av eftermiddagen. Men du trodde inte att det skulle betyda att de slutade ringa. Jag heter Lena. Jag är 54 år. Jag bor i Halmstad, i ett litet radhus på en återvändsgata i utkanten av Söndrum. Jag flyttade hit med min man Micke 2017, när han sålde ventilationsfirman han drivit i Sundsvall i 26 år. Han var fem år äldre än jag. Stor karl. Stort skratt. Händer som brödlimpor. Vi har två vuxna söner kvar i Norrland. Vi hade en plan. Vi skulle göra alla de där sakerna man skämtar om att pensionärer på västkusten gör. Padel, tidiga middagar, gräl på samfällighetsmötet, hela paketet. Micke dog en söndagseftermiddag i oktober 2022. Han satte sig i fåtöljen när vi kommit hem från stan och han reste sig aldrig igen. Läkaren sa att det var en massiv hjärthändelse och att han förmodligen var borta innan han nådde dynan. Jag vet inte om han var det. Jag vet inte om jag någonsin kommer att veta. Jag skriver inte det här för att prata om Micke. Jag skriver det här för att prata om vad som hände med mig efter Micke, för det höll på att ta livet av mig också, och jag vill inte att det ska hålla på att ta livet av kvinnan som läser det här på sin telefon i sitt eget tysta kök. Jag vill berätta om padeltjejerna först. Berit är 61, pensionerad från Handelsbanken i Örebro, gift med en man som heter Hasse och som bygger fågelholkar i garaget. Marianne är 58, bor halva året i Spanien, har en ny höftled och en mun som en hamnarbetare. Kajsa är 55, jämnårig med mig, den jag stod närmast. Hennes son var Mickes gudson, och hon satt bredvid mig på begravningen och höll min hand genom hela minnestalet utan att säga ett enda ord, vilket var exakt det jag behövde. Vi fyra spelade varje tisdagsmorgon klockan halv tio vid Söndrumshallen. Vi var inte bra. Vi var bedrövliga. Marianne kunde inte springa efter bollen. Berit hade en backhand som en ytterdörr. Kajsa hade för vana att skrika "MIN" och sedan missa helt. Och jag hade en serve som gick i nätet oftare än den gick över. Men vi spelade. I sex år. Varje tisdag halv tio, även i juli när det var kvavt, även i februari när det regnade sidledes in över Laholmsbukten. Sista gången jag spelade var den 8 september förra året. Det var 26 grader och alldeles stilla. Vi höll på att avsluta den andra matchen och jag gick fram till nätet för en mjuk boll, den enklaste bollen i världen för någon som spelat i sex år. Och världen lutade. Jag föll inte. Det vill jag vara tydlig med. Jag svimmade inte. Jag bara gick grå, och banan lade sig på sidan i ungefär fyra sekunder, och jag höll i nätstolpen med höger hand tills jag såg rakt igen. Kajsa var framme på en sekund. Hon hade satt mig på bänken under parasollet innan jag hann säga ett ord. Hon fick i mig hela innehållet i sin vattenflaska. Hon frågade mig tre gånger om hon skulle ringa 112. Jag sa tre gånger att jag mådde bra. Bara värmen. Bara uttorkad. Bara dåligt sovet. Bara tagit i för hårt. Jag skämtade om att bli gammal. Vi skrattade alla för högt. Jag gick inte tillbaka nästa tisdag. Jag sa till Kajsa att jag hade läkartid. Tisdagen därpå sa jag att jag skulle få mattorna tvättade. Tisdagen därpå sa jag att min son var på besök. Tisdagen därpå slutade hon fråga. Jag vill att du förstår hur den tystnaden känns, för det är den delen som ingen varnar en för. Det kommer inget bråk. Ingen säger något elakt. Det kommer bara ett sms mindre. Sedan två sms mindre. Sedan ligger telefonen tyst en tisdag klockan halv tio och du märker att du kollar den ändå. Och det värsta är att du vet att det är ditt eget fel, för du sa nej fyra gånger i rad, och till slut slutar folk fråga, för det är vad vuxna människor gör när de tror att de är i vägen. I december hade jag intalat mig att det var för det bästa. I januari hade jag intalat mig att de egentligen aldrig varit mina vänner. I februari satt jag och tittade på en bild av dem på en bana med en annan kvinna och det gjorde ont i bröstet på ett sätt som inte hade någonting med mitt blodtryck att göra. Jag vill berätta om läkarbesöket också, för det är där den andra halvan av den här historien börjar. Jag gick till min husläkare, en kvinna som heter doktor Rahimi och som tog över listan när min gamla läkare gick i pension. Jag berättade om yrselattacken. Jag berättade att jag varit tröttare än vanligt. Jag berättade att jag blivit röd i ansiktet utan anledning. Jag berättade att rummet ibland blev suddigt när jag reste mig efter att ha böjt mig ner och matat hunden. Hon tog mitt blodtryck. Sedan tog hon det en gång till. Sedan fick jag ligga ner i tio minuter och så tog hon det en tredje gång. 162 över 98. Hon tittade på skärmen. Hon sa: "Lena, förra gången vi träffades, för nästan två år sedan, låg du på 138 över 84. Året innan dess, 2021, låg du på 128 över 80. Dina värden har klättrat. Jag tycker det är dags att vi pratar om en tredje medicin." En tredje medicin. För jag stod redan på två. Enalapril för trycket, insatt 2020 när jag låg på 142 över 88 och doktor Rahimis företrädare bestämde att samtalet var över. Vätskedrivande, tillagd 2022, ungefär fyra månader innan Micke dog, när enalaprilen ensam slutade göra jobbet. Och nu satt doktor Rahimi med sin skärm och tittade på mig med det där särskilda läkaransiktet och sa att det var dags för en tredje. Jag satt i det där undersökningsrummet och jag kände något jag inte känt på länge. Jag kände mig arg. Jag kände mig arg för att jag hade gjort sakerna. Jag hade dragit ner på saltet. Jag hade köpt den hjärtvänliga kokboken. Jag hade gått ner fem kilo året innan Micke dog. Jag hade promenerat varje morgon. Jag hade spelat padel varje tisdag i sex år. Och siffrorna klättrade ändå, år efter år, och läkaren fortsatte lägga till tabletter, och ingen, inte en enda läkare, på fyra år, hade förklarat för mig varför min kropp gjorde så här. Receptet blev bara längre. Jag frågade henne rakt ut, där i rummet, varför det blev så här. Jag sa: "Men vad är det som gör att det klättrar? Jag gör ju allt ni sagt åt mig att göra." Hon sa att kroppen förändras med åldern och att blodtryck ofta stiger med åren och att det viktiga är att hålla siffran under kontroll. Det är inte ett svar. Det är en beskrivning av samma sak jag just klagat på, sagd med lugnare röst. Jag satt kvar och nickade som man gör, och jag tackade henne, och jag tog papperslappen, och jag gick ut till bilen. Jag satt i bilen på parkeringen utanför vårdcentralen och jag körde inte hem på 25 minuter. Jag ringde min svägerska Pernilla, Mickes lillasyster, i Göteborg. Jag berättade om den tredje tabletten. Jag berättade om padeltjejerna. Jag berättade om hunden som sov på Mickes tofflor i garderoben. Pernilla är 51. Hon har varit intensivvårdssjuksköterska på Sahlgrenska i 28 år. Dessförinnan akuten. Dessförinnan Försvarsmakten. Hon är den enda i mitt liv som säger sanningen till mig på full volym utan att mjuka upp den. Jag pratade utan att andas i elva minuter. Jag berättade om bilden på Facebook. Jag berättade att jag inte hade sagt ett ord till någon om yrseln på banan, inte till mina söner, inte till Kajsa, inte till läkaren förrän den dagen, i fem månader. Hon lyssnade på mig i ungefär elva minuter. Sedan sa hon: "Lena. Nu kör du hem. Du gör en smörgås. Du äter smörgåsen. Och sedan ringer du mig klockan sju i kväll och då ska vi ta ett annat sorts samtal." Jag ringde henne 19:02. Hon sa: "Jag ska säga en sak som jag velat säga i ett år och inte sagt för att jag inte ville lägga mig i. Men nu lägger jag mig i, för det är vad Micke hade velat." Sedan sa hon: "Innan du börjar med den tredje tabletten, hör på mig." Det Pernilla förklarade för mig under det samtalet, hon i sitt vardagsrum i Göteborg och jag vid köksbänken i Halmstad med hunden vid fötterna, var något ingen läkare någonsin tagit sig tid att förklara för mig. Och jag ska göra mitt bästa för att berätta det så som hon berättade det, för det är den del av det här som förändrade allt. Hon sa att högt blodtryck egentligen inte är ett blodtrycksproblem. Det är symtomet. Det är siffran på manschetten. Siffran på manschetten är bara kroppen som talar om att något djupare pågår. Och det djupare, sa hon, pågår i blodkärlens innerskikt. Hon berättade om endotelet. Det är det släta, hala, encelltjocka skikt som finns på insidan av varje blodkärl i kroppen. När man är ung är det skiktet mjukt och följsamt och kärlen kan vidgas och dras ihop på beställning. De kan öppna sig när man anstränger sig. De kan vidgas när man äter. De hanterar tryckförändringar så som ett friskt organ ska göra. Men endotelet får ta emot mycket under decennier. Från socker. Från stress. Från inflammation. Från livets långsamma slitage. Och när det slits ner slutar det producera tillräckligt av de signaler som behövs för att hålla kärlen avslappnade och följsamma. En av de signalerna, sa hon, heter kväveoxid, och det är den kropparnas eget ämne använder för att säga till kärlen "okej, öppna er, släpp igenom blodet". När innerskiktet slits ner går kväveoxiden ner. När kväveoxiden går ner kan kärlen inte slappna av som de brukade. När kärlen inte kan slappna av måste hjärtat trycka hårdare för att få igenom samma mängd blod. Och siffran på manschetten går upp. Hon sa: "Lena, ditt blodtryck går inte upp för att du gör något fel. Det går upp för att insidan av dina blodkärl ber om hjälp och ingen har lyssnat." Hon sa att tabletterna fungerar. Hon var väldigt tydlig med det. Enalaprilen hjälper kärlen att slappna av kemiskt, den vätskedrivande tar bort en del av volymen ur systemet. Men ingen av dem tar itu med det som faktiskt händer i innerskiktet. Ingen av dem hjälper endotelet att återhämta sig eller att producera mer av de signaler det behöver för att hålla kärlen friska. Hon sa: "Tabletterna sköter siffran. De sköter inte orsaken. Och det är därför dosen hela tiden måste höjas." Jag satt vid köksbänken med telefonen på högtalare och jag kände det som om någon äntligen dragit undan en gardin. Sedan sa hon: "Det finns en sak jag gett min man i ungefär fjorton månader. Han är 57, han stod på två tabletter, hans värden klättrade, hans läkare pratade om en tredje. Han står på en tablett nu och hans värden är de bästa de varit sedan 2019." Hon berättade om Lindra. Hon berättade att amla, som också kallas indiskt krusbär, är en frukt som använts i Indien i ungefär 2 000 år. Hon berättade att hon stött på den i en fortbildningskurs om kost för sjuksköterskor, av alla ställen, och att forskningen hon läst hade fastnat hos henne. Hon berättade att frukten är full av en särskild familj av ämnen som kallas polyfenoler. Det de ämnena verkar göra, sa hon, är att stödja endotelet. Innerskiktet. Det som slitits ner. De förknippas med gynnsammare markörer för den inflammation som sliter på skiktet. De har i studier kopplats till bättre funktion i själva innerskiktet. De har kopplats till bättre tillgång på kväveoxid, alltså det ämne kärlen använder för att slappna av. Med andra ord, sa hon, amla verkar hjälpa kroppen att göra det den försökt göra själv hela tiden. Den tvingar inte ner trycket. Den stödjer det system som kämpat för att hålla nere trycket på egen hand. Hon sa: "Det är inte en ersättning för medicinen. Det vill jag vara mycket tydlig med. Du slutar inte med enalaprilen. Du slutar inte med någonting utan din läkare. Men du lägger till det här. Du lägger till stöd för själva innerskiktet. Och om 60 dagar går du tillbaka till doktor Rahimi och låter henne ta ett nytt värde." Hon gjorde en paus. "Och Lena. Märket. Det finns massor av skräp när det gäller amla på internet. Min man använder ett som heter Lindra. De har 60 dagars pengarna-tillbaka-garanti. Om du tar det i 60 dagar och inte känner någonting skickar du tillbaka burken och de betalar tillbaka. Du blir av med ingenting." Jag beställde den kvällen. Jag satt vid köksbänken i samma morgonrock som jag haft på mig hela dagen. Jag använde datorn. Det tog mig ungefär fyra minuter. Burken kom sex dagar senare. Jag vill berätta resten av det här ärligt, för om jag överdriver kommer du inte att tro mig, och om jag tonar ner det berättar jag inte sanningen. De första tio dagarna kände jag ingenting. Runt dag 14 märkte jag att jag slutat få den där kraschen på eftermiddagen. Jag hade somnat i soffan runt klockan tre varje eftermiddag i ungefär fjorton månader. Jag hade helt enkelt inte gjort det. Jag kopplade inte ihop det med amlan än. Jag trodde att jag sov bättre på nätterna. Runt dag 21 märkte jag att jag inte längre blev röd i ansiktet. Det där när ansiktet gick knallrött i tjugo minuter efter att jag gjort något så litet som burit in matkassarna. Rodnaden hade funnits där så länge att jag slutat se den. Runt dag 30 böjde jag mig ner för att mata hunden och när jag reste mig blev rummet inte suddigt. Jag stod där i köket med hundskålen i handen och jag kände min egen puls på sidan av halsen och den var jämn och stadig och jag fick sätta mig vid bänken för att jag höll på att gråta. Runt dag 42 mätte jag blodtrycket med manschetten jag har på badrumshyllan. 144 över 87. Det lägsta värdet jag haft på över ett år. Runt dag 51 mätte jag igen en söndagsmorgon. 138 över 84. Samma värden som jag hade 2020, innan något av det här började. Jag skrev upp båda mätningarna på en post it-lapp och satte den på kylskåpsdörren, och sedan tog jag ner den igen efter en halvtimme, för jag ville inte att någon som kom in i mitt kök skulle se att jag börjat hoppas. Det är en sak jag tänkt mycket på sedan dess. Hur länge jag inte vågade hoppas högt. Hur länge jag höll den bästa nyheten på ett år för mig själv för att jag var rädd att den skulle tas ifrån mig igen. Jag gick till doktor Rahimi på dag 64. Jag hade inte börjat med den tredje tabletten. Jag hade inte berättat för henne att jag inte börjat. Jag bara gick dit. Hon satte på manschetten. Hon gjorde hela proceduren med att ligga ner. Hon gjorde den två gånger. 132 över 81. Hon tittade på skärmen. Hon tittade på mig. Hon sa: "Lena. Vad är det du har gjort?" Jag berättade om Pernilla. Jag berättade om Lindra. Jag berättade om endotelet och kväveoxiden och blodkärlens innerskikt. Jag berättade att jag tagit amla i 64 dagar. Jag berättade att jag inte börjat med den tredje tabletten. Hon lyssnade hela vägen igenom. Hon avbröt mig inte. När jag var klar nickade hon långsamt. Hon sa: "Fortsätt med det du gör. Vi lägger inte till den tredje tabletten. Om ett halvår vill jag prata om vi kan trappa ner den vätskedrivande. Vi fortsätter följa det." Jag satt i bilen på hennes parkering igen. Jag körde inte hem på 35 minuter. Men den här gången var jag inte arg. Den här gången var jag något annat. Jag tror att ordet är vaken. Jag ringde Kajsa samma kväll. Jag sa att jag var skyldig henne en ursäkt och en förklaring. Jag berättade om Micke, på ett sätt jag inte kunnat berätta för någon förut. Jag berättade om hur yrselattacken på banan skrämt mig så illa att jag gömt mig för henne i fyra månader, för jag var rädd att om jag kom tillbaka skulle jag skrämma henne också. Jag berättade om Pernilla och amlan och de nya värdena. Jag grät. Hon grät. Vi var i telefon i en timme och 18 minuter. Jag gick tillbaka till banorna vid Söndrumshallen en tisdagsmorgon i slutet av mars. Halv tio. Sju grader och sol. Den fjärde kvinnan, den nya, som visade sig heta Ingela, var väldigt fin i det. Hon sa att hon bara varit inhoppare och att hon gärna klev åt sidan. Hon sa att hon hoppats på att få träffa mig. Berit kramade mig länge. Marianne låtsades att hon inte grät men det gjorde hon. Kajsa sa ingenting alls. Hon räckte mig bara mitt gamla racket, som hon haft liggande i bagageluckan åt mig i fyra månader. Fyra månader. Hon hade kört omkring med det i bilen hela hösten och hela vintern och aldrig sagt ett ord om det, och aldrig tagit in det i huset, för då hade det varit slut. Jag förlorade varenda match vi spelade den morgonen. Min serve går fortfarande i nätet. Marianne kan fortfarande inte springa efter bollen. Berit har fortfarande en backhand som en ytterdörr. Kajsa skriker fortfarande "MIN" och missar. Vi har spelat varje tisdag sedan dess. Jag berättar det här för att jag vet att någon läser det på sin telefon just nu och hon har fått ett samtal från en läkare om en tredje tablett, eller hon har en siffra på en manschett som fortsätter klättra, eller hon har viftat bort sina egna yrselattacker så som jag viftade bort mina, eller hon har sett sin man gå grå och nu är hon rädd att hon är näst på tur. Jag vet att den kvinnan läser det här, för jag var den kvinnan i februari. Siffran på din manschett är inte problemet. Siffran är larmet. Problemet pågår under ytan, i innerskiktet på de kärl som ingen har pratat med dig om, i ett system som tyst har bett om hjälp i åratal. Lindra stödjer det innerskiktet. Det stödjer kroppens egen förmåga att hålla kärlen friska och följsamma. Det är en burk i månaden, två kapslar om dagen till frukost, med 60 dagars pengarna-tillbaka-garanti som betyder att om du tar det i 60 dagar och inte känner någonting så skickar du tillbaka burken och du får varenda krona tillbaka. Jag säger inte åt dig att sluta med din medicin. Jag slutade inte med min. Jag säger åt dig att lägga till stöd för den del av din kropp som burit hela problemet i åratal utan att någon lagt märke till det. Du hittar det här: 👉 https://www.unamae.com/lindra-bp/sale-page ~ Lena, 54, Halmstad P.S. Kajsa tar det nu. Hon började i slutet av april. Hennes värden kröp uppåt precis som mina gjort. Hon berättade förra tisdagen på banan att hon sovit hela nätterna för första gången på tre år och att hennes man Rolf slutat skämta om att hon är röd i ansiktet efter att de gått ut med hunden. Hon hade inte berättat för Rolf vad hon börjat med. Hon ville se om han skulle märka det. Han märkte det. P.P.S. Ingela spelar med oss ibland när någon av oss inte kan. Hon hade med sig sin syster Git förra veckan. Git är 56 och står på två blodtrycksmediciner och hennes läkare tog just upp en tredje. Jag skrev Pernillas telefonnummer på en servett åt henne på parkeringen. P.P.P.S. Om du är änka, eller om du är på väg att bli det, eller om du sett någon du älskar gå bort för tidigt i något som drabbade hjärtat, så ber jag dig ta det här på allvar. Tabletterna sköter siffran. Men det är innerskiktet som sviker. Och det är innerskiktet forskningen hela tiden pekar tillbaka på. Du har 60 dagar på dig att skicka tillbaka burken och förlora ingenting. Du har betydligt längre tid än så på dig att fortsätta förlora bitar av ditt liv om du låter bli. P.P.P.P.S. Jag vill säga en sista sak om de fyra månaderna. Det värsta var aldrig yrseln. Yrseln varade i fyra sekunder. Det värsta var alla tisdagar därefter, när jag satt hemma klockan halv tio och visste exakt var de var och exakt vad de höll på med, och intalade mig att jag ändå inte längre hörde dit. Ingen tog padeln ifrån mig. Jag lämnade tillbaka den själv, en tisdag i taget, och sedan blev jag arg på dem för att de lät mig göra det. Jag satt på en bänk under ett parasoll i fyra månader för att jag var rädd. Jag är inte rädd längre. 👉 https://www.unamae.com/lindra-bp/sale-page

unamae.com

Racket i bagageluckan i fyra månader.

Hjälper till att laga det skadade skiktet inuti dina blodkärl så att de slappnar av av sig själva, blodet flödar fritt och ditt tryck kan sjunka naturligt. Blodtryck – sjunker naturligt. Blodflöde – kärlen slappnar av och öppnar upp sig. Energi – klarhet hela dagen, ingen dimma eller t...

Learn more: unamae.com(opens in a new tab)

More from NovaDay

See all NovaDay ads

More ads from the top 1,000

See the top 1,000 ads