Dr. Chloe Smith Facebook ad: “Känn dig som dig själv igen”

About this ad

Meta Ad Library ID

1520444232590811

Platforms

Facebook, Instagram, Audience Network, Messenger and Threads

Relaunches

0

EU reach

9

How we count

Ad text

Min bästa vän Yvonne kollapsade i en kyrkbänk den andra söndagen i februari. Vi sjöng ”Blessed Assurance”. Det är den delen jag ständigt återkommer till. Vi stod upp, vi sjöng, hennes hand vilade på min axel på det sätt den alltid gjorde eftersom Yvonne inte kunde stå rakt i kyrkan utan att luta sig mot någon, och sedan var hennes hand inte på min axel längre. Hon föll i sidled ner i bänken. Inte högljutt. Inte dramatiskt. Bara ner. Hela raden slutade sjunga. Kören fortsatte i ungefär 4 ord till innan de märkte något. Pastor Williams var den första som lämnade predikstolen. Han kom ner för de där trapporna snabbare än jag någonsin har sett en 71-årig man röra sig, och han knäböjde bredvid Yvonne innan sångledaren ens hade hunnit lägga ner handen. Någon ringde 112. Någon annan sprang ut för att vinka in ambulansen när den kom. Jag satt kvar i den bänken med min väns huvud i knät och bad på ett sätt som jag inte har bedit sedan min mamma dog 1998. Hon överlevde. Jag berättar det för dig redan nu, för om jag lät dig ta dig igenom hela historien utan att veta det skulle jag göra dig en otjänst. Yvonne lever. Hon återhämtar sig. Hon är hemma hos sin syster och hon kommer att klara sig. Men den söndagen i februari förändrade mig. Och jag vill berätta varför. Mitt namn är Beverly. Jag är 56 år gammal och har bott i Malmö i all utom 4 år av mitt liv. Jag är en kvinna med utländsk bakgrund, mamma till två vuxna söner, farmor till ett barnbarn som är ljuset i hela mitt liv, och änka sedan 2019 då min man Reggie gick bort i en hjärtinfarkt vid 58 års ålder. Yvonne och jag har varit bästa vänner sedan 1990. Vi träffades på ett Tupperware-party i Limhamn när vi båda var 22 år och gravida med våra första barn, och vi har inte varit ifrån varandra sedan dess. Våra pojkar växte upp med att kalla varandra kusiner. Vi har åkt på semestrar tillsammans. Vi begravde våra män med 4 års mellanrum och stöttade varandra genom båda. Hon är, på alla sätt som spelar roll, min syster. Så när hon föll ihop i den där bänken föll någonting inom mig också. Läkarna på Skånes universitetssjukhus berättade vad som hände. Hennes blodtryck hade skjutit i höjden. De nämnde en siffra. Jag tänker inte upprepa siffran eftersom jag inte vill skrämma upp någon och inte vill göra det här till en historia om siffror. Det jag kan berätta är att läkaren använde uttrycket ”hypertensiv kris” och att han tittade på Yvonne, och sedan på mig där jag satt på stolen bredvid hennes säng, och sa: ”Frun, har någon kollat ditt tryck på sistone?” Jag sa: ”Det var ett tag sedan.” Han sa: ”När du ändå är här.” En sköterska rullade in en apparat. Hon virade manschetten runt min arm. Hon pumpade upp den. Hon släppte ut luften. Hon gjorde om det. Hon tittade på mig med det där artiga ansiktsuttrycket som sjuksköterskor använder när de har något att berätta som de helst inte vill berätta. Hon sa: ”Frun, jag skulle vilja att du följer upp det här med din läkare så snart du kan.” Jag visste det. Jag har vetat det i flera år. Jag är inte den som blundar för sådant. Mitt tryck har smugit sig uppåt sedan jag var 48. Min läkare satte mig på medicin 2020 och jag tog den i 7 månader och slutade sedan eftersom den fick mig att känna det som om jag bar en våt yllekappa hela dagen. Dimmig. Tung. Trött på ett sätt som gjorde att jag drog mig för mitt eget liv. Jag intalade mig att jag skulle klara det med kosten. Med promenader. Med mindre salt. Med mer vatten. Jag gjorde några av de sakerna. Inte tillräckligt många. Och trycket fortsatte att göra det som tryck gör när ingen tittar. Det smög sig uppåt. Jag satt bredvid Yvonnes sjukhussäng och tänkte på Reggie. Reggie var 58. Reggie hade klagat på huvudvärk i 4 månader innan han dog. Reggie sa hela tiden att han skulle ”gå dit och kolla upp det” och så blev det aldrig av eftersom han var takläggare i södra Sverige och inte hade tid att sitta i ett väntrum på vårdcentralen i 3 timmar en onsdagseftermiddag. Han dog en lördag i vårt vardagsrum framför matchen på tv. Min äldre son Marcus satt i soffan bredvid honom. Marcus var 24 då. Han är 31 nu. Han har inte tittat på en fotbollsmatch sedan dess. Jag körde hem från sjukhuset den februarisöndagen och satt på uppfarten i 11 minuter innan jag gick in. Jag tittade på huset som Reggie och jag köpte 1996. Jag tittade på altanen där jag brukade dricka kaffe med honom varje morgon. Jag tittade på köksfönstret där hans keps fortfarande hänger på kroken vid bakdörren eftersom jag inte har haft hjärta att ta ner den. Och jag fattade ett beslut. Jag tänkte inte bli nästa i raden. Måndagen därpå ringde jag vårdcentralen och bokade en tid. Jag fick komma in på torsdagen. Dr. Akinyemi har varit min läkare i 6 år. Hon är en kvinna i min ålder som inte lindar in saker i bomull och som en gång sa till mig rakt i ansiktet att jag betedde mig ”rent ut sagt fånigt” när det gällde mitt tryck. Jag älskar henne. Hon undersökte mig. Siffran var inte bra. Hon skällde inte ut mig. Hon höll ingen föreläsning. Hon sa: ”Beverly, vad vill du göra åt det här?” Jag sa till henne att jag ville pröva medicinen igen. Hon sa okej. Hon sa också något som överraskade mig. Hon sa: ”Jag vill att du också funderar på att stötta kroppen på andra håll. Blodtryck handlar inte bara om en enda sak. Det är ett system. Och det finns vissa saker som det har forskats på som jag tycker att du ska titta närmare på.” Hon skrev upp tre saker på ett receptblock. Det ena var medicinen. Det andra var en remiss till en dietist. Det tredje var ett enda ord. Amla. Jag tittade på det. Jag sa: ”Vad är det för något?” Hon sa: ”Det är ett bär. Från Indien. Det har forskats på det när det gäller hjärt- och kärlmarkörer. Jag säger inte att du ska ta det i stället för medicinen. Jag säger att du ska överväga att ta det tillsammans med medicinen. Jag har patienter som mår bra av att kombinera de två.” Jag hade aldrig hört talas om det. Jag är 56 år gammal och har tillbringat halva mitt liv med att lyssna på kvinnor i kyrkan, i frisörsalonger och bland grönsakerna på Ica som berättar om vartenda örtpiller som någonsin uppfunnits, och inte en enda av dem hade någonsin nämnt ordet Amla för mig. Jag åkte hem, satte mig vid den bärbara datorn och började läsa. Jag vill berätta vad jag lärde mig. Jag är ingen läkare. Jag kommer att berätta vad jag läste och vad som lät rimligt för mig, och så får du läsa på själv. Blodtryck handlar inte bara om salt. Det var det där jag hade missat i 8 år. När din läkare ber dig att dra ner på saltet så är det de säger sant, men det är bara en liten bit av en större helhet. Saltgrejen är verklig. Det är viktgrejen också. Och stressgrejen. Men under alla de sakerna händer det något på en mindre nivå. Inne i själva blodkärlen. Dina blodkärls väggar är till för att vara följsamma. De ska slappna av och vidga sig när blodet behöver flöda lättare, och dra ihop sig när det inte behövs. När allting fungerar så sker detta ständigt utan att du någonsin tänker på det. När saker börjar dras i fel riktning blir kärlväggarna mindre följsamma. De blir stela. De förlorar en del av sin förmåga att reagera. Och när de inte kan reagera som de brukar stiger trycket inuti dem. Inte för att det pressas på med mer tryck, utan för det att själva rören inte kan ge efter som de ska. Det är det som år av okontrollerat tryck gör med kroppen. Det handlar inte bara om siffran. Det handlar om vad siffran gör med rören. Det jag läste om Amla var att det har studerats för sin förmåga att stötta hälsan hos just de kärlväggarna. Det är rikt på ämnen som kallas polyfenoler, inklusive ett par med namn som jag var tvungen att läsa 5 gånger för att komma ihåg: emblicanin A och emblicanin B. De här ämnena har kopplats samman med att stötta en sund funktion hos blodkärlen. De samverkar med kroppens egna naturliga system för att hålla kärlen följsamma. Det trycker inte ner ditt tryck på samma sätt som medicin gör. Det är inte så det fungerar. Det det gör är att hjälpa till att stötta det underliggande systemet så att systemet kan göra det det är menat att göra. Jag läste i 3 dagar. Jag läste studiesammanfattningar. Jag läste forumtrådar. Jag läste en tråd i ett forum för kvinnor över 50 där 14 kvinnor berättade om att de hade tagit Amla i 6 månader eller längre. Jag ringde Yvonne. Hon hade kommit hem vid det laget. Jag läste högt för henne i telefonen. Hon lyssnade hela vägen och när jag var klar sa hon: ”Bev, ordna en flaska åt mig också.” Jag började leta efter en bra produkt. Jag vill berätta den här biten eftersom jag nästan gjorde ett misstag här. Det finns dussintals företag som säljer Amla. De flesta av dem säljer inte det du tror att du köper. Många av dem är plastburkar med torkat bärpulver helt utan standardisering, vilket betyder att du inte har en aning om hur mycket av de faktiska aktiva ämnena som finns i ett visst skop. En del är tabletter som har legat på en lagerhylla så länge att polyfenolerna i stort sett har mist sin kraft. Jag höll på att köpa en billig variant på nätet. Jag hade den i kundvagnen. Men min yngre son Devon, som jobbar med it och läser precis allt, ringde mig när han hörde att jag letade och bad mig sakta ner. Han sa: ”Mamma, om du ska ta det här så måste du ta en som är på riktigt.” Han skickade en länk till ett företag som heter Alevia. Alevias version är standardiserad. Det betyder att varje kapsel innehåller exakt samma mängd av de aktiva ämnena. Det är dessutom ett koncentrerat extrakt, inte bara torkat bär nerkört i en tablett. Och de har en 90 dagars pengarna-tillbaka-garanti, vilket Devon påpekade är ett tecken på ett företag som faktiskt tror på att deras produkt gör nytta. Billiga tillskottsföretag ger dig inte 90 dagar. De ger dig 14, om ens det. Jag beställde en flaska. Den dök upp i brevlådan 4 dagar senare i en liten brun låda. Jag började ta den en tisdagsmorgon i mars. En kapsel till kaffet. Jag hade redan börjat med min medicin igen, den som Dr. Akinyemi hade skrivit ut. Amlan var något jag la till, inte ersatte. Här är den ärliga sanningen om den första månaden. Jag kände ingenting. Jag var nästan på väg att ringa Devon och berätta att jag blivit lurad. Han sa: ”Mamma, ge det hela 90 dagar.” Jag gav det 90 dagar. Runt vecka 6 började något hända som jag inte kopplade till Amlan. Jag sov bättre. Inte så att jag somnade snabbare, även om det också hände. Utan jag sov djupare. Vaknade faktiskt utvilad i stället för att vakna lika trött och låtsas som att jag inte var det. Runt vecka 8 lade jag märke till att jag slapp den där tunga känslan i huvudet som jag brukade få på sen eftermiddag. Den som alltid dök upp vid 16-tiden då jag var tvungen att sätta mig en stund, blunda och bara vänta på att det skulle gå över. Jag hade intalat mig i flera år att det bara hörde åldern till. Det gjorde det inte. Det var något annat, och vad det än var så höll det på att släppa taget. Runt vecka 10 gick jag på kontroll hos Dr. Akinyemi. Hon mätte mitt tryck. Hon tittade på siffran. Hon tittade på mig. Hon sa: ”Beverly, vad är det du gör?” Jag berättade. Hon nickade. Hon såg inte förvånad ut. Hon sa: ”Fortsätt med det.” Jag tänker inte berätta mina siffror för dig eftersom reglerna för vad jag får säga är glasklara och jag tänker inte bryta mot dem bara för att tillfredsställa ett inlägg på sociala medier. Det jag kan berätta är att jag lämnade hennes mottagning den dagen, satte mig i bilen, ringde Yvonne och grät i 6 minuter. Yvonne började också ta Alevia Amla. Hon har ätit det i 4 månader nu. Hon och jag promenerar tillsammans 3 kvällar i veckan nu nere vid viken. Det gjorde vi inte förr. Det kunde vi inte göra förr. Antingen hade hon inte flåset för det, eller så hade jag det inte, och vi hade hur som helst blivit två kvinnor som satt hemma i huset och ringde varandra i telefon i stället för att vara två kvinnor som promenerade tillsammans i solnedgången. I tisdags gick hon och jag en promenad på 2,2 kilometer nere vid vattnet utan att stanna en enda gång. Jag tittade på när vinden blåste i hennes hår från viken och tänkte på ett ögonblick för 11 månader sedan då hennes hand lämnade min axel mitt i en psalm och jag trodde att jag skulle förlora min andra människa. Jag har inte förlorat henne. Och jag tror inte heller att jag kommer att förlora mig själv. Jag vill berätta en sak nu. Jag måste vara försiktig här eftersom jag inte vill säga något som inte är sant. Jag vet inte vad Alevia Amla kan göra för någon annan. Jag är inte läkare. Jag är en 56-årig kvinna i Malmö som i 8 år i tysthet har förlorat en lång kamp mot sitt eget tryck och som nu, för första gången på 8 år, inte förlorar den längre. Om du läser det här och har kämpat på samma tysta sätt, med en läkare som har slut på ord, med mediciner som får dig att må fruktansvärt dåligt, med en kropp som känns som om den långsamt håller på att förvandlas till din mamma eller din man eller någon som du såg lämna oss alldeles för tidigt, så vill jag säga dig en sak. Det är värt en chans under 90 dagar. Inte i stället för din medicin. Snälla, lyssna på den biten. Om din läkare har satt dig på något, prata med hen innan du ändrar på någonting. Jag säger inte att du ska sluta ta det din läkare har skrivit ut. Jag säger att det finns något annat som kan vara värt att stötta ditt system med samtidigt. Alevia Amla är det som fungerade för mig. Flaskorna kommer med posten i en liten brun låda. Du tar en kapsel om dagen. Du kommer inte att känna ett skvatt de första 4 till 6 veckorna, vilket är den period då de flesta ger upp. Ge inte upp. De 90 dagars pengarna-tillbaka-garanti är anledningen till att jag över huvud taget vågade lita på dem med mina pengar. Om det har gått 90 dagar och din kropp inte har reagerat skickar du tillbaka flaskan och får pengarna tillbaka. Inget tjafs. Inget krångel. Inga långa formulär. Jag läste policyn själv innan jag köpte. Det är den renaste garantin jag någonsin har sett på ett tillskott. Jag är ingen ambassadör för varumärket. Jag får inte betalt för att skriva det här. Jag är en änka i Malmö som satt i en kyrkbänk en söndag i februari med sin bästa väns huvud i knät och bestämde sig för att hon inte tänker bli nästa offer för en siffra på ett papper. Om du har burit på en rädsla som den jag bar på kan du läsa mer här. P.S. Yvonne och jag ska åka på kryssning i oktober. Ut från Stockholm, runt i Östersjön, 5 nätter. Vi har inte varit på semester tillsammans sedan 2018. Hennes syster tycker att vi är inte riktigt kloka. Hennes syster ska också följa med. Vi tar med våra Amla-flaskor. P.P.S. Garantin på 90 dagar är ingen marknadsföringstips. Det är hela anledningen till att jag provade det här. Jag har bränt mig på tillräckligt många tillskott i mitt liv för att veta att företag som menar allvar ger dig tid, och företag som inte gör det låter bli. 90 dagar är tidsfönstret där du märker om din kropp svarar på det. Lita på din kropp. Inte företaget. Inte på mig. Din kropp. P.P.P.S. Reggies keps hänger fortfarande på kroken vid bakdörren. Jag tänker inte ta ner den. Men i söndags satt jag på altanen med mitt kaffe och pratade med honom en stund, på det sätt som jag ibland gör, och berättade att jag nu gör det där som han aldrig hann göra. Jag är uppmärksam. Jag tror att han hade varit stolt över det.

Where the ad sends people

MoodNest.se

Känn dig som dig själv igen

⭐⭐⭐⭐⭐ (4,9/5)