Dr. Chloe Smith Facebook ad: “Känn dig som dig själv igen”

About this ad

Meta Ad Library ID

886390954184570

Platforms

Facebook, Instagram, Audience Network, Messenger and Threads

Relaunches

0

EU reach

9

How we count

Ad text

Jag höll på att köra ihjäl en barnfamilj på E4:an i tisdags förra veckan. Jag vill säga det högt eftersom jag inte har sagt det högt och jag är 56 år gammal och har kört lastbil i 31 år och aldrig varit med om något som ens är i närheten av det jag råkade ut för klockan 04:17 på morgonen utanför Jönköping. Jag körde norrut på E4:an med en last pappersprodukter till ett distributionscenter i Stockholm. En standardkörning. Jag hade gjort den 200 gånger. Jag lämnade Jönköping kl 23. Jag hade haft 6 timmars vila innan dess. Jag låg inte efter med körtiden. Jag hade inte sovit för lite på papperet. Någon gång runt milstolpe 152 försvann jag liksom in i dimman. Jag vet inte hur länge. Det kan ha varit 2 sekunder. Det kan ha varit 6. Det jag minns är att räfflorna på vägrenen väckte mig och att jag sedan såg bakdelen på en minibuss i strålkastarljuset cirka 25 meter framför som körde 30 kilometer i timmen långsammare än jag gjorde. Jag ryckte i ratten. Jag slog på bromsarna. Lastbilen kastade till. Jag fick den rak. Jag missade minibussen med mindre än längden på min egen huv. Föraren var en kvinna. Jag såg hennes ansikte i backspegeln när jag körde om henne i vänsterfilen. Det fanns barnstolar där bak. Jag kunde se silhuetten av ett barn som sov i en av dem. Jag körde i 4 minuter till och svängde sedan in på rastplatsen vid avfarten, satte mig i hytten och skakade i 22 minuter. Jag ska berätta vad som hände på den rastplatsen eftersom en servitris som hette Yvonne klockan 04:47 en tisdagsmorgon räddade mer än bara mitt yrkesförarbevis. Och jag tror att det finns någon annan här som läser det här och behöver höra det. Mitt namn är Wayne. Jag är 56 år gammal. Jag kör för ett medelstort åkeri med bas i Jönköping. Fjärrtrafik, mestadels södra Sverige till Mälardalen, en del körningar upp till Sundsvall när de behöver mig. Jag har varit gift med min fru Carla i 33 år. Vi har två vuxna döttrar, en i Linköping och en i Örebro, och ett barnbarn som heter Riley, är 6 år och tror att min lastbil har ett eget namn och frågar mig vad Stora Blå gör varje gång jag ringer henne. Jag började köra 1994. Jag var 24 år gammal och hade precis gjort Carla gravid med vår äldsta och behövde tjäna pengar, och en kille jag kände sa att lastbilsskolan i Jönköping anställde utexaminerade snabbare än de hann utbilda dem. Jag gick skolan. Jag lärde mig. Jag skaffade mitt körkort med behörighet C/CE. Jag har inte haft en enda trafikförseelse under 28 av de där 31 åren. De två jag fick var 1996 och 1998 och det var båda fortkörningsböter i Jönköping, vilket alla som har kört bil i de trakterna förstår. Jag är en försiktig förare. Jag är en tråkig förare. Jag gör min kontroll före körningen som om jag fick betyg på den. Jag tar mina raster. Jag sover när jag är trött. Jag pressar mig inte. Men jag hade börjat förlora tid. Det är det enda sättet jag kan uttrycka det på. Jag hade börjat tappa bitar av resor. Inte som att somna till. Inte nicka till. Bara liksom åka iväg någon annanstans i några sekunder och komma tillbaka och inte veta hur jag hade tagit mig från den ena milstolpen till nästa. Det började för kanske 8 månader sedan. Carla hade frågat mig ett par gånger om jag sov okej. Jag hade sagt till henne att jag mådde bra. Läkaren hade undersökt mig för sömnapné i höstas och testet kom tillbaka negativt. Men jag hade varit trött på ett sätt som kändes annorlunda än vanlig trötthet. Trött på ett sätt som att hjärnan inte fick tillräckligt av någonting. Trött som att lamporna var på men att någon hade vridit ner dimmern till ungefär 60 procent och glömt att vrida upp den igen. Jag hade skyllt det på vägen. På 31 år med dåligt kaffe och sämre mat. På det faktum att jag var 56 och ryggen värkte och knäna värkte och jag vägde 10 kilo mer än jag hade gjort när jag fyllde 50. Jag hade inte skyllt det på någonting som jag faktiskt kunde göra något åt. När jag svängde in på den där rastplatsen kl 04:17 bar jag samma flanellskjorta som jag hade tagit på mig i Jönköping och händerna skakade och jag ringde Carla och hon svarade inte eftersom det var 02:17 på natten hennes tid och hon sover djupt och vi har haft en överenskommelse i 30 år om att jag inte ringer mitt i natten om inte något brinner. Jag satt i min lastbil i de där 22 minuterna. Jag tänkte på kvinnan i minibussen. Jag tänkte på Riley. Jag tänkte på att Carla vaknade av ett telefonsamtal som inte kom från mig. Sedan klev jag ut och gick in för att köpa kaffe. Restaurangdelen på rastplatsen var nästan tom. Det fanns en lastbilsförare vid disken som åt ägg. Det fanns ett par i ett bås som såg ut att ha kört hela natten till någon plats de inte ville åka till. Och det fanns en servitris bakom disken som var kanske 58 eller 59 år med grått hår uppsatt i en låg hästsvans och en namnbricka där det stod Yvonne i skrivstil. Hon tittade på mig när jag kom in. Sa inte hej. Frågade inte vad jag ville ha. Hon tog kaffekannan och en ren kopp och gick fram till ett bås, ställde ner koppen och pekade på den och sa: ”Sätt dig.” Jag satte mig. Hon hällde upp kaffet. Satte sig mitt emot mig i båset. Lade båda händerna platt på bordet. Hon sa: ”Vad var det som hände nyss, lilla vän.” Jag har inte blivit kallas lilla vän av någon annan än min fru på 33 år. Något i sättet hon sa det på knäckte mig på ett sätt som de 22 minuterna i hytten inte hade kunnat göra. Jag berättade det för henne. Jag berättade om minibussen. Om att försvinna bort. Om vägrenens räfflor. Om kvinnans ansikte i backspegeln. Om barnstolarna. Jag berättade att jag har ett 6-årigt barnbarn som kallar min lastbil för Stora Blå. Jag grät vid ett reskontrabord klockan 04:47 på morgonen framför en främling som hette Yvonne och jag skämdes inte alls för det eftersom det var det första ärliga jag hade gjort på 8 månader. Hon lät mig prata till punkt. Hon fyllde på mitt kaffe. Hon sa inte ett ord förrän jag var färdig. Sedan sa hon: ”Min bror körde för ett åkeri i 26 år. Förlorade sin rutt 2019 eftersom han kuggade ett vägtest för att han inte kunde gå häl-till-tå. Han hade försvunnit bort mentalt i två år. Sa till ingen. Ville inte gå till läkaren. Höll på att köra ihjäl sig när han åkte av en bro i Jönköping.” Jag lyssnade. Jag höll kaffekoppen med båda händerna. ”Han trodde det var vägen. Vi trodde det var vägen. Läkaren trodde det var vägen. Det var inte vägen, lilla vän. Det var något annat.” Hon berättade att han hette Roy. Han var 61 när han förlorade jobbet. Han flyttade hem till deras mamma i 4 månader eftersom han inte kunde betala sina räkningar. Han var deprimerad. Han var trött. Han var inte den man som Yvonne hade vuxit upp med. Sedan började hans dotter, som var apotekare, läsa om en sak. Hon tog upp det med honom en söndag vid sin mammas köksbord. Han ville inte höra på det. Han hade haft tillräckligt många som talat om vad det var för fel på honom. Men hon gav sig inte. Det hon hade läst om var en frukt som heter Amla. Jag hade aldrig hört det ordet i hela mitt liv. Amla. Det är en liten grön frukt som växer på träd i Indien. Det svenska namnet är indiskt krusbär. Människor har använt den som mat och medicin i Sydasien i över 3 000 år. Yvonne sa att hennes bror började ta den ungefär 4 månader efter att han förlorat jobbet. Något som en av studierna hans dotter visade honom handlade om cellenergi. Det stod något om hur cellerna i kroppen producerar energi och vad som händer när de cellerna körs på lågt batteri. Det stod att frukten hade studerats för vad den gör mot oxidativ stress och inflammation, vilket är de två saker som sliter ner de cellerna snabbare än kalendern borde göra. Hon sa att hennes bror inte hade varit en trött gubbe. Han hade varit en man vars celler producerade mindre energi än hans liv krävde. Och ingen, inte läkaren, inte företagshälsovården, inte sömnspecialisten som hade kört honom genom apnetestet, hade tittat på det. Hon sa att när hennes bror hade ätit Amla i 7 veckor körde han en leveransrutt igen. Lokalt. Mindre lastbil. Men han körde. Och han klarade häl-till-tå-testet. Hon sa: ”Lilla vän, jag säger inte att en frukt kommer att laga dig. Jag berättar vad som lagade min bror. Och det min bror hade var samma blick i ansiktet som du hade när du klev igenom den där dörren.” Jag frågade hur det stavas. Hon skrev ner det på baksidan av en pappersmeny. A. M. L. A. Jag körde resten av vägen till Stockholm den morgonen i 90 kilometer i timmen med båda händerna på ratten och radion avstängd. Jag lämnade av mitt lass. Jag körde hem. Jag berättade allt för Carla när hon kom hem från jobbet den kvällen. Hon grät. Sedan satte hon sig vid köksbordet med vår bärbara dator och började läsa. Jag ska berätta vad vi läste eftersom jag tror att många killar i min ålder brottas med det jag brottades med och de har ingen Yvonne i sitt liv som lägger en hand på bordet och kallar dem lilla vän. Inuti varje cell i din kropp finns små strukturer som kallas mitokondrier. De är den del av cellen som skapar energi. Din kropp har biljoner av dem. De finns i dina muskler. De finns i ditt hjärta. De finns i din hjärta. Hjärnan ensam drar ungefär 20 procent av all energi din kropp producerar, trots att den bara utgör ungefär 2 procent av din vikt. När dina mitokondrier fungerar som de ska känner du dig skärpt. Du känner dig vaken. Du kan köra lastbil genom Småland klockan 4 på natten och hålla fokus på vägen. När de är under beläggning, när oxidativ stress och kronisk låggradig inflammation sliter ner dem snabbare än de hinner återhämta sig, producerar de mindre energi. De gör det mindre effektivt. Och kroppen fortsätter att kräva mer, men tillgången finns inte där. Så din hjärna mattas av. Din reaktionstid drar ut på tiden. Du försvinner i 4 sekunder i taget och vet inte varför. Dina blodprover är bra. Ditt sömnprov är bra. Läkaren vet inte vad han ska leta efter eftersom problemet ligger ett lager djupare än vad standardtesterna mäter. Amla, efter det vi läste, har studerats för dess effekter på just de saker som sliter ner mitokondrierna. Den är rik på antioxidanter och polyfenoler som har kopplats till minskad oxidativ stress. Den har kopplats till lägre inflammationsmarkörer. Det finns forskning som tyder på att den påverkar en signalväg som kallas AMPK, vilket är en sorts huvudsaklig energiströmbrytare i cellerna. När AMPK är aktivt drivs dina celler mot att producera energi mer effektivt och dina mitokondrier får stöd i att göra det de ska göra. Jag berättar inte det här för att jag är läkare. Jag berättar vad jag läste med min fru vid vårt köksbord efter att jag nästan kört ihjäl en barnfamilj på motorvägen. Carla beställde Alevia Amla den kvällen. Jag vill berätta varför vi valde Alevia framför de andra alternativen. Jag hade tittat på det billiga Amlapulvret på nätet. Den sorten med jättepåsen och utan något egentligt märke. Carla vägrade låta mig köpa det. Hon sa att för något jag skulle stoppa i kroppen två gånger om dagen vid 56 års ålder efter en nära ögat-upplevelse på motorvägen skulle vi välja det företag som använde rätt form av frukten, den som användes i de faktiska studierna, i en dos som stämde överens med forskningen. Alevia hade en 90 dagars pengarna-tillbaka-garanti. Det var det som avgjorde det för mig. Om en frukt inte gör någonting för mig på 3 månader får jag pengarna tillbaka. Det är en schysst deal. Flaskan kom på fredagen. Jag tog min första kapsel på lördagsmorgonen kl 06:30 till kaffet. Jag sa till min transportledare att jag behövde två veckors ledighet. Jag hade timmar sparade. Han frågade inte varför. De första 9 dagarna kände jag ingenting. Jag berättade det för Carla. Hon sa åt mig att fortsätta. Dag 14 gick jag ut till uppfarten för att städa ur hytten. Jag hade skjutit upp det i 4 månader eftersom jag inte hade haft energin. Jag städade hela hytten på 3 timmar. Dammsög den. Torkade av instrumentpanelen. Plockade ut skräp som jag hade ignorerat sedan juni. Jag kom in och Carla tittade på mig och sa: ”Wayne, du ser annorlunda ut.” Dag 22 tog jag med Riley till parken. Vi var där i 2 timmar. Jag sprang. Jag sprang faktiskt. Jag har inte sprungit efter en 6-åring på 4 år. Hon tyckte det var det roligaste hon någonsin sett. Dag 31 åkte jag ut på vägarna igen. Samma runda. Jönköping till Stockholm. Norrut genom landet över natten. Jag körde hela den 8 timmar långa sträckan med hjärnan påslagen. Jag förlorade inte en enda sekund. Jag försvann inte bort. Jag rullade in i Stockholm kl 05:42 och letade upp ett matställe vid E4:an och köpte en kaffe och satte mig i hytten och ringde Carla eftersom jag behövde få höra hennes röst. Jag har ätit Alevia Amla i 4 och en halv månad nu när jag skriver det här. Jag har inte haft en enda mental dipp på 4 månader av att köra min vanliga rutt. Min transportledare sa till mig förra veckan att jag klarar stramare tider än jag gjorde för 5 år sedan. Jag bad Carla att börja ta det också. Hon har ätit det i 9 veckor. Hon berättade i lördags att hon inte har behövt någon eftermiddagslur på helgen på 6 veckor, vilket för Carla är något i hästväg som ett mirakel. Jag körde förbi rastplatsen i Jönköping för två veckor sedan. Jag gick in. Yvonne var där. Hon kom ihåg mig. Hon hällde upp ett kaffe och satte sig mitt emot mig och jag berättade vad som hade hänt. Hon grät. Lät mig inte betala för kaffet. Berättade att hennes bror Roy kör en regional rutt nu och har slutat med allt utom Amla sedan ett år tillbaka. Om du är en kille i min ålder och har intalat dig själv att hjärndimman och tröttheten och den långsamma urladdningen av ditt batteri bara är en del av att åldras, så är jag här för att berätta att det kanske inte är det. Det kanske ligger ett lager djupare än din läkare vet att han ska leta. Och det finns en frukt som har använts i 3 000 år och som har studerats för just det som händer under ytan. Jag är inte en man som skriver saker på sociala min fru skriver det här åt mig medan jag dikterar eftersom jag inte vet hur man gör sånt själv. Men jag gav ett löfte till en servitris som hette Yvonne att om Amla fungerade på det sätt som hennes bror sagt att det fungerat för honom, skulle jag berätta det för åtminstone en annan kille. Så det här är jag som berättar det för dig. Om du vill testa har Alevia Amla en 90 dagars pengarna-tillbaka-garanti. Du behöver inte chansa. Om det inte gör någonting skickar du tillbaka det. Om det gör det det gjorde för mig kommer du att skriva din egen version av det här till någon annan om 6 månader. P.S. Minibussen jag nästan körde på. Jag tänker på den familjen varje enda dag. Jag kommer att tänka på dem resten av mitt liv. Om kvinnan i den minibussen läser det här på något sätt, så ber jag om ursäkt. Jag är så ledsen. Jag har tillbringat varje dag sedan dess med att försöka vara en man som förtjänar den andra chansen som du inte visste att du gav mig. P.P.S. Garantin på 90 dagar var det som fick mig att slå till. Jag är inte en man som slänger pengar omkring mig. Carla kan intyga det. Garantin var skillnaden mellan att fundera på det och att faktiskt göra det. Alevia är det enda företag jag har hittat som betalar tillbaka hela beloppet, utan expeditionsavgift, utan frågor, om du inte ser det du kom för. Jag respekterar ett företag som står för det de säljer. P.P.P.S. Yvonnes bror Roy och jag är vänner på Facebook nu. Han skickade ett meddelande till mig förra månaden. Han berättade att han kör sin regionala rutt förbi Jönköping på torsdagar och om jag någonsin har vägarna förbi ska jag stanna och ta en kaffe med honom. Vi ska göra det nästa vecka. P.P.P.P.S. Till killen som läser det här i sin hytt just nu på en rastplats någonstans längs en motorväg, med en last att leverera på morgonen och 8 månader av mentala dippar som du inte har berättat för någon om. Ring din fru. Berätta vad som har hänt. Vänta inte på vägrenens räfflor.

Where the ad sends people

DailySaffron.se

Känn dig som dig själv igen

⭐⭐⭐⭐⭐ (4,9/5)