Hälsosvepet Facebook ad: “Jag vägrade Atarax”

About this ad

Meta Ad Library ID

1523069376104902

Platforms

Facebook, Instagram, Messenger and Threads

Relaunches

1

EU reach

89,814

How we count

Ad text

Jag är sjuksköterska på Skånes universitetssjukhus i Malmö. Jag vägrade Atarax. Det här hände. Jag har varit sjuksköterska i 8 år, dom senaste 5 på akutmottagningen. Sömnproblem är en av dom mest frustrerande sakerna jag ser i mitt jobb. Inte patienternas. Mina kollegors. Vi går nattskift och dagskift och blandar runt. Vi får tillgång till samma receptkategorier som patienterna får. Och jag har sett vad det gör med kvinnor i min ålder över ett par år. Min kollega Lina, hon som lärde mig akut-triage min första vecka 2021, började på Mirtazapin våren 2024 efter en lång period med sömnproblem efter två tunga vintrar med covid-eftervård. På fem månader gick hon upp 17 kg. Hon har sen försökt trappa ner i ett år och det är inte ofta jag känner igen henne i lunchrummet. Hennes ögon har förlorat det där vakna som dom hade när hon tog mig genom min första akut-natt. Vi pratar inte om det öppet på avdelningen. Det är inte en grej man tar upp på onsdagsfika. Jag har egen sömnproblem sen 2022. Jag är 37 år. Sambo med Andreas som är 39, gymnasielärare i matematik. Vi har två barn, 7 och 4. Jag somnar utmattad runt 22:30. Klockan 02:47 vaknar jag av en hjärtklappning som om jag fortfarande är på en kod-blå. Det är inte sömnstörning. Det är ett uppskruvat nervsystem. Det är sympatikus som inte kan stänga av sig självt efter åtta år av "patient-prio-läge". Min hjärna kan inte växla från akut-tempo till vila-tempo bara för att jag stoppar in nyckeln i ytterdörren. Jag är sjuksköterska. Jag VET vad som händer i min kropp på den biologiska nivån. Jag kan rita upp kortisol-cykeln. Jag kan förklara hur GABA-systemet samverkar med melatonin. Jag har läst Susanna Jernelövs hela artikellista. Och jag kunde ändå inte stänga av min egen 02:47. I februari förra året satt jag på badrumsgolvet i vår lägenhet vid Möllevångstorget och grät för att jag inte hade sovit ordentligt på sex år. Andreas sov. Barnen sov. Klockan var 03:30. Jag satt på en fuktig matta och insåg att jag var bara fem år ifrån att bli Lina i lunchrummet. Jag bestämde mig den natten. Inte för Mirtazapin. Inte för Atarax. För att lösa det här utanför systemet jag jobbade i. Jag gjorde det jag som sjuksköterska vet att jag ska göra. Jag försökte basics först. Magnesium-glycinat oralt, 400 mg per kväll. Sex månader. Inget märkbart. Passionsblomma-extrakt, kvällsdos. Tre månader. Lite avslappnande te-känsla, ingen sömn-effekt. L-teanin, 200 mg, tagit en timme före läggdags. Fyra månader. Hjärnan kände lite ro i 40 minuter, sen vakhet igen. Meditation-app, en kvällsritual i 90 dagar via Headspace. Min cortisol kände nog skillnad. Min 02:47 gjorde det inte. Kallt sovrum, 16 grader. Mörklagt med Ikea-mörkläggningsgardiner. Skärm-fasta efter 21. Inget koffein efter 14. Två glas vatten på sängbordet. Allt jag testat var korrekt enligt sömnhygien-protokollet. Inget av det rörde min specifika 02:47. Och så kom Eva in på mottagningen i mars. Eva är 51. Hon har varit min återkommande patient i 8 år för en kronisk hjärt-besvärs-historik som inte kräver mer än kontroller med 4 månaders mellanrum. Jag har tagit hennes labbprover, jag har lyssnat på hennes andning, jag har sett henne åldras genom sin egen sömnproblem-period. I mars kom hon in för sin halvårs-kontroll. Och hon var annorlunda. Hon såg ut som hon hade fått sin sömn tillbaka. Jag visste det innan jag tog hennes blodtryck. Sjuksköterskor lär sig att se det här. Eva hade inte dom där ringarna under ögonen längre. Hennes hud hade en jämnare ton. Hennes axlar var inte uppdragna mot öronen som dom varit i åtta år. Jag drog henne åt sidan efter undersökningen. "Eva. Vad har du gjort?" Hon log lite. "Maria. Jag hittade ett plåster." "Plåster?" "För sömn. Heter Pätches. Tillverkat i Sverige. Jag sätter på det varje kväll vid läggdags och drar av det på morgonen." Jag stod still i korridoren och kände hur min hjärna direkt började göra det jag tränats göra i åtta år. Skeptisk. Kategorisering. Mekanism. "Ett sömnplåster?" tänkte jag. Östrogen-plåster har jag sett. Nikotin-plåster har jag bytt på patienter. Smärtplåster är standard på akut. Men sömnplåster fanns inte i mitt mentala kategori-system. "Vad innehåller det?" "Magnesium-glycinat. Passionsblomma. L-teanin. B6." Jag visste vad alla dom där ingredienserna gjorde. Jag hade testat alla dom oralt. Inget hade rört min 02:47. "Eva. Hur länge har du tagit det?" "Sex månader. Min syster gav mig det i september. Hon hade tagit det själv i ett år." Jag tackade henne. Hon gick. Jag stod kvar i korridoren med mitt klippbräde och förstod inte vad jag just hade hört. Den kvällen, när Andreas hade somnat och barnen hade lagt sig, satt jag vid köksbordet och började söka efter "transdermal magnesium-glycinat" på PubMed. Jag har Karolinska-bibliotekets-licens via min anställning. Jag läste i fyra timmar. Och det är där det klickade. Här är det jag aldrig fattat efter åtta år på akuten. När du tar magnesium-glycinat oralt går det genom magsyra och lever. Mellan 70% och 95% bryts ner innan det når blodet. Det är därför du behöver doser på 400 mg för att få en knappt mätbar nervsystem-effekt. Det är därför jag tagit 400 mg varje kväll i sex månader och knappt märkt nåt. Transdermal leverans, samma princip som östrogen-plåster och nikotin-plåster, kringgår hela mag-lever-rutten. Det går in i blodet direkt över 8 timmar. Den dos som faktiskt når blodet är 5-10 gånger högre än oral leverans, vid en bråkdel av den totala mängden i plåstret. Det är basal farmakologi. Det är skälet till varför smärtplåster funkar bättre än samma molekyl i tablett-form. Jag satt vid köksbordet och kände hur det stack i halsen. Det är basal farmakologi. Jag har gått sjuksköterskeutbildningen. Jag har dom här mekanismerna i mitt huvud. Och jag har i sex år försökt fixa min egen sömn med oralt magnesium som aldrig nådde blodet i terapeutisk dos. Det är inte att jag inte vetat det. Det är att jag aldrig kopplat det till mig själv. Klockan 02:30 den natten beställde jag. Plåstren kom på onsdag. Onsdag kväll klockan 22:00 satte jag det första på insidan av höger underarm. Jag jobbade dagskift dagen efter. Jag tror jag förväntade mig inget. Jag vaknade av väckarklockan klockan 06:00. Jag hade inte sett 02:47. Jag satte mig upp i sängen och kände efter. Min puls var lugn. Mitt huvud kändes inte tungt. Andreas sov fortfarande bredvid mig. Jag drog försiktigt av plåstret och stoppade det i tvättpåsen vid hampskorgen. På akuten den dagen jobbade jag elva timmar utan att hitta den där tredje-koppen-kaffe-väggen man brukar gå in i runt 14:30. Jag åt lunch. Jag pratade lugnare med två oroliga föräldrar än jag brukar göra. Jag ringde inte Andreas för att be honom plocka upp barnen tidigare. Vecka två. Jag sov igenom sex nätter av sju. Den sjunde vaknade jag av att lillsystern Albin hade en mardröm och kom till sovrummet. Jag tog henne tillbaka till hennes säng, lät henne somna om, gick tillbaka och somnade om inom 4 minuter. Det är inte 02:47. Det är moder-arbetet. Det är ok. Vecka tre började jag känna att jag faktiskt var trött när jag la mig. Inte slutkörd-trött. Trött på det sätt som folk som sover normalt är trötta. Jag hade glömt vad det var. Vecka fyra. Andreas sa till mig vid kaffemaskinen en söndag morgon: "Maria. Du har inte ringt mig från jobbet förbittrat på en hel månad." Han hade räknat. Han hade inte sagt nåt förrän nu. Om du också är sjuksköterska eller barnmorska eller läkare eller annan vårdarbetare med egen sömnproblem och du vägrar gå in i ditt eget systems standardprotokoll eftersom du sett vad det gör med dina kollegor, testa det här: 👉 https://nordicpatches.com/pages/lst 30 nätters garanti, du betalar inget om det inte funkar. Eva sa till mig en sak vid hennes nästa kontroll i april som jag tänker på fortfarande. "Maria. Vården skriver ut 870 000 sömnpiller-recept om året i Sverige. Det är där pengarna finns. Det finns inget patent på magnesium-glycinat eller passionsblomma. Det finns ingen läkemedelsrepresentant som ringer på Skånes akutmottagning och pratar om transdermal sömn-leverans. Det finns ingen tjänad krona på att förklara för en sjuksköterska som du eller mig att vi i åtta år hjälpt patienter via en oral leveransväg som äter 95% av dosen innan den når blodet." Pätches plåster levererar: - L-Tryptofan: därför varm mjölk funkar, stillar tankarna - Humle: är därför öl gör dig sömnig, gör att du somnar lättare - 5-HTP: är vad kroppen tillverkar eget melatonin av naturligt - Vänderot: gör att du sover djupare - Magnesium: lugnar nervsystemet, till skillnad från tabletter hamnar det i hjärnan och inte i musklerna Jag har försiktigt rekommenderat det till två kollegor sen i april. Lina, den som gått upp 17 kg på Mirtazapin, ringde mig en kväll efter att hon tagit det i fyra veckor parallellt med sin långsamma nedtrappning. Hon grät i telefonen. Inte sorg-tårar. Lättnad-tårar. "Maria. Jag sov igenom en hel natt för första gången sen påsk." Min handledare på akuten, en specialistsjuksköterska vid namn Ulrika, 54, frågade mig på fikapausen i maj vad jag tagit. Hon hade sömnproblem sen menopaus-perioden. Hon beställde själv samma dag. Min mor i Höör ringde i mitten av april. Hon hade hört från min syster. "Maria. Jag vill prova det där plåstret." Hon hade tagit Atarax vid behov i tre år sen pappas hjärtinfarkt 2022. Jag skickade länken. Hon ringde efter två veckor och sa att hon hade glömt vad utvilad kändes som. Andreas testade en vecka i mars för att förstå vad jag pratat om. Han har aldrig haft sömnproblem. Han sa att han knappt märkte skillnad, men att han somnade snabbare och drömde tydligare. "Det är förmodligen så här folk som sover redan ska känna sig", sa han. Jag berättar det här för att jag vet att det sitter en sjuksköterska eller en barnmorska eller en undersköterska nånstans i Sverige nu klockan 02:47 och hör sin egen hjärtklappning genom sängen. Hon har sett kollegor på Mirtazapin. Hon vägrar gå dit. Hon har provat allt oralt. Hon tror att det är hon som är trasig. Du är inte trasig. Det var aldrig en kunskaps-brist. Det var ett leverans-format. Och det format du behöver finns inte i FASS-katalogen för att det inte är klassat som läkemedel. 👉 https://nordicpatches.com/pages/lst 30 nätters garanti. Märker du inget, du betalar inget. PS: Räkna på vad jag spenderade på sex år av "egen-vård" innan plåstret. Magnesium-glycinat-burkar á 290 kr, runt 18 burkar över sex år. L-teanin-burkar á 350 kr, åtta burkar. Passionsblomma-extrakt á 220 kr, tolv flaskor. Headspace-prenumeration 99 kr i månaden i två år. Tyngd-täcke från Mio för 1 490 kr. Apple Watch sömntracker-funktion som mest bekräftade hur dålig min djupsömn var, 4 990 kr. Två kvällskurser i mindfulness via ABF för sammanlagt 2 800 kr. Pätches kostar mindre per månad än vad jag la på varje individuell oral lösning som aldrig nådde blodet ändå. PSS: Om du är vårdarbetare och tänker att magnesium-glycinat oralt är "tillräckligt" för att du tar det "rätt", räkna på första-pass-metabolismen. 70-95% bryts ner i mag-lever innan dosen når blodet. Det är inte placebo, det är farmakokinetik. Transdermal leverans är inte ny vetenskap, det är samma mekanism som vi använder för östrogen och nikotin sen 80-talet. Vecka två är där den jämna 8-timmars-signalen brukar börja kalibrera nervsystemet. Räkna i nätter, inte i förväntningar. Och om du sett en kollega gå upp 17 kg på Mirtazapin, är detta din kategori-byte-möjlighet.

Where the ad sends people

nordicpatches.com

Jag vägrade Atarax

Min kollega Lina gick upp 17 kg på Mirtazapin. Jag är sjuksköterska och visste att vården inte skulle ge mig nåt annat. Sen kom Eva in på en kontroll.